Tandläkarskräck, döden och poesin
Något som hänger ihop med existentialismen är nog Poesin! Som med rymdskeppet så blir man smått poetisk om sin egna död och vad som sker efteråt. Jag har själv skrivit en del poesi där jag varit influerad av döden. Vissa är prisbelönta och andra är omtyckta. Ni får också läsa mina drömmar om det utomjordiska skeppet! Det jag kan skriva om dessa drömmar är följande: Jag hade en dröm om att ett kungahus i Nepal utraderades 2001. Veckan efteråt så sker det i form av att Prins Dipendra mördar sin familj i Nepal! Det blev mycket diskussion om detta eftersom det ansågs som omöjligt att sådant kan ske! Jag hävdade när jag anklagades för detta att drömmen utspelar sig i forntiden och att man inte vet om det är Nepal i drömmen! Men jag har haft det mycket tråkigt efter att detta skedde eftersom paranoida drag är vanliga inom Polis, högt uppsatta Politiker poster och inom religiösa organisationer! Så dör jag av tandläkaren om jag besöker denna så finns det risk att religiösa kommer att hävda att tandläkaren gjorde så för att min dröm jag hade om dödsriket skall vara sann!
Jag vet inte hur det är med Nepal och allt annat men drömmarna som ger mig mod är så konstiga! Exempel att min faster var död samtidigt som drömmen om dödsriket var chockerande mig! Jag visste inte om min fasters död förrän flera månader senare!
Men med tanke på att drömarna kan vara sådana och så verkliga för alla andra också gör så att man kan tro att skeppet finns! Nu menade däremot skeppet att inget liv efter döden existerade och menade att jag borde gå till läkaren istället, men själva omtänksamheten från den stora modern gör mig glad!
För ni får tänka på följande: Hos andra i samhället så är jag en vuxen men för denna kvinna på skeppet så är jag alltid ett barn som hon bryr sig om! Hon bryr sig om alla som är på skeppet fast att dem är många!
Jag vet inte hur det är med Nepal och allt annat men drömmarna som ger mig mod är så konstiga! Exempel att min faster var död samtidigt som drömmen om dödsriket var chockerande mig! Jag visste inte om min fasters död förrän flera månader senare!
Men med tanke på att drömarna kan vara sådana och så verkliga för alla andra också gör så att man kan tro att skeppet finns! Nu menade däremot skeppet att inget liv efter döden existerade och menade att jag borde gå till läkaren istället, men själva omtänksamheten från den stora modern gör mig glad!
För ni får tänka på följande: Hos andra i samhället så är jag en vuxen men för denna kvinna på skeppet så är jag alltid ett barn som hon bryr sig om! Hon bryr sig om alla som är på skeppet fast att dem är många!
Dessutom, jag är en student från Psykologprogrammet och kan nog inte fejka döda kungahus och veta detta i förväg! Då menade dem att jag kanske samarbetade med några osv..osv...osv... Så det där med att inte tro är nog också en tro! För visst kan man vara paranoid och tro en massa men i slutet så får man nog förstå att ens tankar är väl ogenomförbara!
Men det är ju jag som vet att jag har mina drömmar om det utomjordiska skeppet och det gör ju att jag vet att detta nog är lite ovanligt med mina drömmar! Jag fick det inte så roligt pga mina drömmar och min tandläkarskräck men drömmarna har sedan jag var 5 - 6 år gammal pratat om något som varit ovanligt. Men vad hade jag gärna gjort i mitt liv om inte allt detta kommit ivägen: Jag hade haft sex med många tjejer samtidigt och tittat dem långt in rumpan! Tråkigt nog så är vår värld narcissistisk och sådant får därför inte genomföras om man hamnar i fokus som jag! Man skall inse att livet är en pina och att man är obetydlig och därefter så skall man dö fattig och eländig. För så ville alla andra att det skulle vara! Men vår kultur är nog sådan och det är så i hela samhället vilket gör att man har svårt att få det roligt innan man dör! Livet är liksom som att man alltid står och pratar med en gnällig farbror i 60 års åldern som hela tiden gråter och förmanar en!
Här får ni läsa några dikter av mig samt några drömmar (ifall jag dör):
Riddaren
Det går en adelsman in
genom slottskyrkans port
kling, kling
på nästan alla gravstenar
så står det hans namn
som ett golvfönster
täkt med ett antikt damm
belyser ibland
han är en medelålders man
med gåvor och arv
en gård
som drömmer om då
när han köpte sin första snowboard
och ser ett Gudomligt samband
mellan fjärilars flykt
och orkanvindars ögon
en adelsman går in
det är han
vi ber för ibland
kling, kling
Jesajas drömsyner om det ödelagda trädet
jag ser dig anlända i tillvarons innersta mörker
som en åskvigg och markvältar
med överjordens alla himlar
och darrande härligheter omkring dig
du lyser för en stund som hjortronet eller tranbäret
där du drar fram över våra huvuden
i din färd som flödar av rent koppar
denna spirande ökenväxt i hälleberget
dryftad i förödelsens mörka kappa och uppenbarelse
likt ett glödande stoftmoln
med sin klotsfär av blixt
drömmen, där vår värld faller samman
öppnade undergångens glasport
och dukade dess bord med ett mummel av vind
där du likt en Epsilon kommit till oss i eld
och den skälvande marken
I begynnelsens ägg
människans framåtblickande öga har skapats
i sin gyllene cyborg där den blickar ut över
alla energiska gågator och kosmopolitiska miljonstäder
i sin långa DNA sträng fäst vid moderkakan
som ett rosafärgat gli rör den sig i livmodern
och upplever hur kärleken letade sig fram
mellan okänsliga och tröga himlakroppar
långt före vår tid och vintergatans grönskande sköte
kvinnans revben lyser som små broar av ingenjörskonst
och hon sjunger ibland så att det pulserar som en sambaorkester
inuti hennes kropp
tillståndet som är ett tydligt strävande till något obestämt
eller om vi mötte dess inre värld
en fruktan för det okända
utanför allt sådant som gick att älska,
våren har nu kommit till Venedig
grönskar livgivande och barnsligt vackert
med alla sina små utomhusverandor
som i en skapelsens krona
vilken rör sig som ett fiskyngel
djupt ner i hennes famn
denna glashinna av sitt eget kött och blod
där hon håller av dess hjärta
och talar om dess lyckosamma ankomst
till jorden
Bland beryllium och flammande titan
Den farofyllda vandringen bland skogsbryn och kärleksbägare
har blivit hjärtats förtrolighet till strapatserna i förlovningens bädd
av ömsint het tusch
alltigenom glödande rubin
med orden klingandes i silvertrappan
mellan mahognybord och jordstad
detta som nedtecknats i alla böcker och ritualer
som där förälskelsen triumferat efter husfasaden
och på det ovala Borgrummets nattduksbord
det som är så vackert att beskåda bakom brudslöjan
och är det som du slutligen räknas efter
allt sådant som höll gästerna kvar
i sin stora sal
av manifesterad endagsföreställning
på ditt första jordeliv bland stridshästar
och gnistorna från den öppna spisen
Barndomens upplysande skog
det skummar av nektar i Havila morgonsols land
där jorden är av saffran och paradisäpplen
där rent guld går att finna i natthimlens brunn
och kan drickas ur Kristusbägaren vid fontänen
clementinen är fruktigt orangegul
och nyskapad
växer på Arons stav
bland ljumma palmblad och oliver
som smultron och lidelse
här i skuggan av ett lotusträd
där du blommar i kanel
vid citruskärnarnas altare
Sådant man aldrig gör
Vi följde den mörka slingan åt tills den bredde ut sig i en öppen avskildhet
i den värld vi förblev som orörliga i det poröst affektiva landskapet
där jag inte minns om du yttrade något, men du måste väl ha gjort det
kanske i lycka, det som bar mig bort och förblev den nerv jag paradisiskt återkallar
i mitt undermedvetna
och hade jag vetat hur saknaden skulle forma människor
med sina små rastplatser som man ständigt glömmer efter motorvägen
så hade jag besatt dig och kysst dig innerligt
hållit ett litet blomster ovanför ditt huvud och vidmakthållit dig
så att tystnaden skulle ha format en mening, en betydelse att minnas
mitt på denna känslolösa granit som annars skiljer oss åt
i Sverige
Lund
Det sträcker sig en regnbåge utanför vårt köksfönster
där den har letat sig fram mellan våra hemtama bananflugor och bråte
och rensat luften i gardinstången som avogt bara hänger
mitt eget sovrumsfönster visar vyn över en medeltida stad
där kyrkklockan inte syns längre
fast att den var dåtidens högsta byggnad
och du har varit här
för jag förnimmer fortfarande doften av din klarlacksparfym
flickan granskar mitt rum och ser näpet imponerad ut av en stol och en sarong
talar lite om Indien och att jag skall glömma dig
jag hör suset av änglavingar
och på bordet så ligger det en oläst bok
om psykologiska beteendemönster genom tid
Det ständiga ögonblicket
dagarna faller på, byts av en efter en
är poänglösa och ogenomtänkta
uppfylls ibland av en klar höstkväll
eller ett fjolårslöv som far genom trädgården
vintern kommer
sommaren rusar runt bland badplatser och skrikande barn
men hösten är mest nostalgisk med sitt mörker
det dröjer
blir på något sätt overkligt
Eldorado
Clementinklyftorna lyser gult i marängsvissen
och får dem till att likna en vinterdag med cirrushimmel
där örlogsmannen lodat och lagt ut kurs med fri sikt
mellan aprikoskärnorna
och där båtshaken är en liten kvist hämtad från en
Israelisk palm och skördegård norr om Jerusalem
denna välsmakande och kryddiga ättling av palm till just den sorts frukt
som vår herre avsåg som sabbatsgåva till sin heliga mor
på sin väg hem mellan tempelgården och den Romerska stadsbefästningen,
endast tolv år gammal
landet där hettan var så stark att folket myntade sagor
och utfäste Gudomliga förpliktelser och söner
som doftade hibiskus och mandelblom
och där dem okrönta kröntes med namn som
Kung Salomon
som flammade rödgult av metall och c-vitamin
Didrick Slagheck bränd på bål
Det murade tegelfästet prunkar i rött som ett venetianskt segelfäste
i morgongryningen mellan vårvärme och gassande sommarhetta
det är juni
där den nyinköpta månklockan för länge sedan ringt ut Didrick Slaghecks
eminenta titel som gudsman och nationshjälte
och ersatt detta med utanförskapets elit och vandalism
precis som på en fotbollsmatch står den katolska församlingsprästen
och ber för sitt liv utanför storkyrkan
inte fullkomligt medveten om att just denna brutala kraft också går att finna
i en kosmisk födelse med alla sina enorma katalytiska explosioner
detta som han fördömt som ogudaktiga människors tankar
bara tio år tidigare
då när en vulkanisk ö påstås ha uppstått ur svavelhettan kring Samoaöarna
där som nu
lyste undergångens Kristusstjärna utanför Vatikanens fönster
på samma sätt som det hade gjort för Kung Herodes skattskrivning
denna gång inte på en son född i ett stall
utan på en uppfinnarmunk
av Bibeln
The red dragon
Den stora mörkläggaren
eller ljussläckaren
visar sig i stensättningen
i golvet
i målningarna på keramiken
och ute på gården
för jag har rest i tanken
och sett dig igen
hört din utländska röst
Den Gula mötesplatsen
Stenbelagda gränder i vinterdimma
svart jord, och tysta husgavlar med vita träfönster
står vid fontänen
där ett gult halmtak
lyser ibland
med händerna i jackfickorna
en äldre kvinna
drar ned sin rullgardin
och din andedräkt är varm
Siriusnatt
som tystnad och orörlighet
bland publika salar
och hjärtkammare
blir du till ett
klart kyligt ljus
på stjärnskådarens frasiga
pergaments duk
mitt i city
den elektriska
akvarellmålningens halssmycke
i bolmande rök
från tigerbalsam
och linimentsflaskor
Solvind
Nattens skummiga leende
i sina hårda neonpelare och djupa mörkerkliv
försvinner sig sakta bort
drar några tysta andetag
med utmattad värk i lungsäckarna
innan hon fladdrar till
som av poröst saffran
i det uthängda tyget
och blir till den dova solkatten
i det alkoholsuddiga fyllots otömda askkopp
på sin väg västerut
höljd av molnslöjor
och bladverksskuggor
I energipelarnas centrum
Norrländsk vinterdvala
försänkt i sina av köld böjda stänger
och kallfrusna ishavspackningar
i bilmotorernas cylindrar
i allt kvarts och klyvningar
bland atmosfärsljus och spritter
i den tunga järnblixtformationen
på sfären
står vi
som en vacker illusionistisk sömn
i den sköra smärtan från köldblommorna
på äppelkinderna
vid nyckelspringan
du ler vackert
och inom mig
så bär jag en obegriplig natt
bland dystra städer
av mörka hus formationer
där vi aldrig fanns
eller kommer att finnas
längre
Musée des horreurs
Som om du hade nedtecknats
i jordsömn och bortglömdhet
på ett ogenomträngligt
apokryfiskt drömspråk
vilar du i det stora mörka,
utomvärldsliga
vänd från detta
som syntes ha skrämt dig
till din sista väldiga flykt
mot det orubbliga
himlavalvet
Uppvaknandet
Den purpurljusa drömmen
vek därefter undan
inför tystnadens vindstrappor
och regnmantelns beräkning
av mellanrum
var ett litet tag
ett hett cyanväte
och blev därefter
till blixtrar
från en svart asfaltsduk
vägskälet
mellan månklockor
och armbandsur
det mekaniska ljudet
från kylskåpets
Västra Tyskland
Luleå 2010
Den Tyska lagerlokalen ligger öde
och är fylld med gammalt bråte
utanför står några tågvagnar
där allt påminner om
nedgång och förödelse
till och med det pittoreska
orådet av lyxvillor
omgärdas med dimma
men ibland så ligger viken
helt orörd
vilket får fyrtiotalshusen
till att resa sig i fjärran
som en marschkänga
i grå uniform
ogästvänligt
och illa tilltygat
nästan sadistiskt bortglömt,
kanske avsiktligt
Den första kärleken
Det matta ljuset flämtar oroligt vid sänggaveln
stönar som om det beskrev en lidelse
där jag håller om dig i värmen
snön faller
och från köket doftar det
Gevalia och bakelse
det är tyst
och ibland svävar din sovvrå
rakt ut i universums mörker
kanske för alltid
som en älskande ungdomlig
stjärnbild
I en värld av dagdrömmar
Välförsedd med kronor och sigill
från en underjordisk skattkammare
lyser sedelbuntens härligt röda
och doftar tryckpress
där du påminner mig
om en grönskande åkerjord
ren och innerligt mild
där jag kan vidröra dig
och dricka sommar
ur ditt klara snirklade krafthorn
kasta mig mellan olika göromål
eller endast använda dig som konst
och låta dig regna över mig
som att du var min
och som att vi hade
fattat ett oklanderligt tycke
för varandra
där du gränslöst höll om mig
genom allt annat
och viskade Riksbankens
alla ettor och nollor
i mina öron
i allt ditt skört vattenstämplade papper
vilket jag
när det faller mig in
pryder över mitt huvud
som ett fyrklöverbestrött kransverk
utbristandes alfahannens livfullaste manstjut
sedan homosapiens erövrade Europas
alla bergväggar och slätter
och ensam fick tugga allt mammutkött
tills det fula håriga djuret dog ut
och en vit lönnfet amerikan besteg månen
med ett skepp styrd av en
hemelektronisk fickräknare från NASA
När vuxenvärlden bet sig fast i vardagen
Vi famlar runt i kommersialismens kugghjul
iklädda Reebok och slipps
hand i hand
substanslöst och utan själ
där vi insmorda i Sunshine Solkräm
lider lika pittoreskt
som den döende Dandyn
på något sätt harmlöst
och utan lycka
som om vi funnit oss själva
i en evolutionär tristess,
möjligen depression
och bestämt oss för att sluta leva
anslutit oss till att tro
att skatteavdrag
och procentuella pålägg
var allt i vår värld
och att kärlek
var en billig porrfilm
på ett tredje klassens hotellrum
efter en dystert känslolös gågata
långt från stigen
och fotfästet
vid sommarstugan
och den ovala trädgården
patetiskt olyckligt
och i en fadd smak
av déjà vu upplevelser
Korsvirke och trähus
Frukostbordet seglar fram på sin vita duk
med sina halvdruckna glas köttig apelsinjuice
och silver
i en härlig sommarsol av fikonklöv och rapsfält
som i en Svensk orientalisk flora
av gemenskap och kyssar
där allt rött smakar läppglans och hallongodis
och där den tusenåriga staden lyser i fjärran
bortom alla åkrar och timotejbackar
som ett vilande bröstvärn
dit vi ibland lagt oss för att älska
och formas av gatorna
med sitt brända keramikgods på taken
där hettan ibland bildas
samt det lena sommarregnet droppar
och där vi ler lyckliga Colgateleenden
precis som den första solstrålen
sedd genom det stora askmolnet
vid Eyjafjallajökul
Ängel
En ängel hade kommit till mig
hon hade färdats genom
dem anrika biblioteken
sades det
hennes ljusa hy
hade fått sovrummets mörker
till att skimra lätt
och som Hugin o Munin
stod vi nu där
tryckta mot varandras
kind
där tog jag fram
mitt ådriga korphjärta
och lät det pulsera
svart
Förändring och död
Den existentiella tanken
tar sig in i mig
förblir i mig
som ett fastklistrat leende
av iskättingar
mörka joner
och tystnad
de hittade honom
i en ravin
han som även trotsat
Mont Blanc
Död,
för alltid
Den första förälskelsen
Vi var utan ålder
och hade ännu inte
klamrat oss fast vid
att vi skulle
försvinna in bland skuggorna
inte vakna upp ur drömmarna
och vara det okända språk
som ingen minns
för vi existerade inte i någon vardag
och visste inget om framtiden
ditt hår skulle förbli ljust
och vi skulle för alltid
förbli myten om oss själva
Som en vit man i ett slumområde
kvinnan bär barnet över armen
barnet bär solljuset inom sig
världen bryter fram mellan grenverken
någon slänger en förströdd blick
och den gamla granen tycks dov och ihålig
kungen och hans majestätiska hov av likasinnade
ser sin enfaldige drömtydare i ögonen,
inte är du väl vilseledd av verkligheten
den som ingen förstår sig på
hon magrade
var som ett kolli ute i öknen
födde honom ett barn
där några talade om morgondagen
och att hon skulle bli den första mamman
i världen
jehovavittnet knackar på en dörr
och förklarar ordagrant,
vägen är smal mellan klipphällarna
bered dig på paradiset
Gud var ett ord för somliga
där andra lämnades ute
vissa sover bland fiskarna
men han sov i en äkta säng
han som talade om ljuset
där himlavalvet tycktes tomt
och ihåligt
elefanten vilar sig mot en valaffisch
och tvärs över vintergatan
så flyger det en sputnik
skogen är blek och fylld av väte
men hon slöt allt sådant utom sig
där hon bar barnet över armen
det som bär solljuset inom sig
Vänskap
På besök genom min väns pokerparti
som han redan förlorat
dröjer jag mig kvar
från klockan två på natten
till att urtavlan visat
fem på morgonen
det är mörkt
och hela hans rum
luktar ungdom
jag har inga pengar
och är poet
och han har inga pengar
när han har spelat färdigt
vi är så lika.
Andreas Salos Död
Silvergrå skymning faller
Bleka rosor faller
Natten faller
Genomskinligt regn faller
Drömmar faller
Människor faller
Tunn hud faller
Manteln faller
Staden faller
Singoalla
Midsommardansen bultar fortfarande i trävirket
som i en Carl Larsson målning
bland krukskärvor och bröllopsglas
som kastats mot husgavelns hårda stenvägg
utmed det dova Norska mörkret
och fjorden
där världen tätnar kring
en höstlampa och ett päronträd
i blek skymning
och längtan
precis som vattnet i den rundmurade brunnen
vilket är ihärdigt kallt och utan botten
lika främmande som bred tovig skorstensrök
av äggtempera
och nordiska diamantarmband
som tappats överbord
utom räckhåll
och i ett nästan skumt vidskepligt ljus
på min vidsträckta verandastol
tystnar vreden
där den dundrar svagt i fjärran
och upplöses
i ett svettigt tunt regn
av förnimmelser
Sverige
Yrvaket stiger sommarsolen
mellan villafasaderna
och den orörda myrmarken
där en tyst gågata
sveper ut sin arm
av cykelställ och övergångsställen
kvinnan kysser en ung man
och i lunden förbereds
midsommarstång med säckkapplöpning
på en liten hinderbana
av havssand
längre ned finns det
en grusgård och en vik
där platsen markerats
av ett körsbärsträd
hämtat från en Tysk lantgård
mörkret från den trolska granskogen
vilar i fjärran
och ett timotejblomster
flyter stilla på vattnet
flickan bär rosett
och på öltunnan står det
Bayerskt öl lagrat på ekfat
där den alkoholmättat tycks gunga
bland picknickkorgar
i skuggan av ett grönt äppelträd
detta vårt skymningslösa landskap
nästan hedniskt inlindat
i ritualer och folksägner
där kolaglassen rinner syrligt över bägarkanten
bland burspråk och impregnerade träbryggor
några Utomjordiska drömmar:
Rymddrömmar
Vad existerar och vad existerar inte? Existerar drömmar? Vad existerar i vår verklighet?
Jag har haft återkommande drömmar sedan jag var ungefär fem år gammal. När jag var liten så kallade jag drömfigurerna för DOM och när jag blev större så kallade jag dessa DOM för: existenser i mina drömmar.
Jag har länge tänkt omskapa drömmarna till någon form av science fiktion men här tänkte jag förklara lite lätt om drömmarna var för sig (en del gånger har jag funnit förklaringarna senare till drömmarna):
När jag var ungefär fem år gammal så fick jag lunginflammation och tillbringade då en vecka på sjukhus. Jag var som alltid ett utåtriktat barn och begav mig därför många gånger in på läkarnas rum lite längre ner efter salen. Läkarna var ofta inte där och det var spännande att titta på deras röntgenbilder som läkarna hade i lådorna och på väggen. Byrålådorna var dessutom fyllda med andra diverse ting som jag bläddrade igenom. Något därefter så mötte jag läkarna som då visade mig var detta var för något som fanns i lådorna. Läkarna var snälla och allt var bra med detta!
Något efter detta så vaknar jag upp på samma sjukhus och i samma rum.
I rummen finns det andra barn och sjuksköterskor som förut. Och vid ett obevakat tillfälle när ett barn ramlat och slagit sig så smiter jag iväg på upptäcktsfärd. Jag hittar då ett liknande läkarrum och går in i det tomma rummet. Jag tittar runt i rummet vilket är fyllt av olika röntgenbilder på hjärnor och innanmäten som förut. Men när jag ska öppna en låda för att titta i lådan så är lådan förvånande nog tom. Jag tittar igenom alla byrålådor och dessa är också förvånande nog tomma. Inte ens sådant som läkarna förklarat för mig som akuta hjälpmedel som måste finnas nära till hands existerade i lådorna utan lådorna var tomma (vissa lådor såg dessutom bara ut som lådor men var i själva verket bara synvillor).
När jag väl stått där en stund och funderat så börjar jag känna mig yr och började må dåligt. En röst svarar inom mig (ungefär): Det borde ha funnits något i lådorna?
Jag tittar mot dörren och där står nu en gestalt och tittar på mig. Gestalten ser inte mänsklig ut och är svår att definiera.
Jag blir då så rädd för gestalten så att jag direkt kräks på golvet av rädsla.
Drömmarna fortsatte år efter år!
Jag har lärt mig att vakna ur mardrömmar och försöker vid ett tillfälle vakna ur drömmen.
Jag är liten (kanske sex år gammal) och rädd. Jag befinner mig på ett skepp med andra människor. Vuxna och barnen som ser ut som om dom befinner sig i trans emedan jag är vaken. Bevakningen av transporten är dålig men alla i gruppen gör ändå vad dom är programmerade att göra. Vid ett tillfälle ser jag en (kanske) lufttrumma i skeppet vilken leder någonstans dit jag inte vet var.
Jag beger mig in i lufttrumman och börjar kravla mig i lufttrummat rakt framåt.
Lufttrumman delar många gånger på sig och jag söker olika vägar för att hitta en utgång. Till slut ger jag upp och tänker då bege mig tillbaka till där jag kom ifrån. Men upptäcker till min fasa att jag glömt vägen tillbaka. Lufttrumman delar många gånger på sig och allt tycks likadant överallt (dessutom obelyst svart).
Då kommer jag på att detta måste vara en dröm och bestämmer mig då för att vakna ur drömmen. Men misslyckas till min förvåning att vakna ur drömmen.
När jag då inte vaknar ur drömmen så nyper jag mig hårt i skinnet! Men vaknar inte heller då ur drömmen.
Jag börjar gråta inne i lufttrumman.
Efter att ha gråtit en stund så fortsätter jag att kravla inne i lufttrumman. Och bara en kort stund därefter så hittar jag en utgång in i ett rum. Rummet är litet och utan öppna dörrar eller fönster.
Jag tittar mig omkring och just när jag vant mig vid skenet i rummet så börjar fönstermekanismen att låta surrande. Jag blir först himla rädd men eftersom inget farligt sker så lugnar jag ner mig.
Jag får då se en himla snygg utsikt: Utanför skeppet lyser månen klar och dammigt livlös under oss och längre bort ser jag jorden. Jag kan till och med se att solskivan belyser halva sidan av jorden och allt ser fantastiskt ut.
Varelserna får nu en trevligare attityd mot mig i drömmarna! Dom börjar fråga mig frågor och tar hänsyn till mig som barn. Jag får en egen kompis varelse vilken tycks vara en kvinna.
Hon finns alltid i närheten av kaptenshytten och omkring den närmaste sfären av något stort (någon form av yttersta makt, kung, ledare). Ibland har vi svårt för kommunikation eftersom hon talar till mig som om jag vore en vuxen men oftast kan hon anpassa sig till min nivå med vissa språkförbistringar.
Hon visade mig då en resa med modersskeppet.
Modersskeppet är stort som en större planet och känns mäktigt att resa med (kommer jag ihåg). Jag fick inte röra något inne i kontrollrummet men alla därinne behandlade mig som om jag var kung därinne (50 olika varelser med olika utseende).
På monitorer så ser man olika robotar arbeta på stora fält av något (bilderna såg mycket ut som robotar som arbetar inne i ett kärnkraftverk). Andra monitorer visade stora parkanläggningar av kanske skog och blommor och andra monitorer visade stora hangarer med skepp som fanns inne i modersskeppet. (monitorer är en förklaring)
När man reser så ser det konstigt ut! Man åker inte i rymden utan i någon form av förvriden verklighet eller tomrum (ser konstigt ut, vet inte vad det är). Och när resan kom till ett slut så visades jag plats i skeppet med fönsterutsikt (antagligen en monitor).
Skeppet släcks ner och vi glidflyger förbi en stor planet (men skeppet jag åker i känns nästan lika stort). Framför oss kommer en jordliknande planet fram (inte jorden utan jordliknande).
Vi hör planeten inne i styrhytten av skeppet. Planeten låter som om det finns vackra syrsor på planeten. Och på planeten så finns det duttar som glöder i mörkret (antagligen städer uppförstorat på monitorn).
Helt plötsligt så börjar duttarna som förut lät som vackra syrsor låta som hiskeliga monster. Vi ligger hela tiden på nattsidan av planeten och jag kan därför se hur duttarna försvinner från planeten (dutten slocknar). Efter tre dygn utanför planeten så finns det inga duttar kvar på planeten!
Då tänds moderskeppet upp och alla monitorer visar att det är en hög aktivitet på skeppet.
Själva känslan av moderskeppet går att efterlikna med låten Mutter (Rammstein).
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
skriven av Patrik Persson, juli 06, 2008
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
Ny Rymddröm 31/10-07
Jag befinner mig på lektion hos Sverker (Astrobiologi). Han meddelar där med sin vetenskapligt torra röst att vår värld äntligen har funnit en annan värld med liv. På tavlan projekterar Sverker fram en bild som ser ut som den var fotograferad från jordens måne på en helt annan värld än vår egna. Världen är oval som vår men saknar nästan helt vatten och har istället frodiga djungler. Tråkigt nog menar Sverker är världen bebodd av en för vår värld förhistorisk primat vilken inte kan samtala med oss. Dessa avstånd i tid och rum menar Sverker är tråkigt nog så stora och vi så ändliga i våra kulturer så att vi nog aldrig kommer att befinna oss i en samtid med andra av vår egen sort. Han tillägger, vi kommer nog för alltid att bli som ensamma fångar i vår egen tid och galax.
Jag beger mig med detta i min tankar till min kompis Martins jobb och befinner mig där utanför en stund. Det känns liksom lite sorgligt på något sätt men ute så skiner vårvädret och grönskan är tydligt grön. Jag tänker på hur planeten såg ut och på Sverkers röst när något konstigt samtidigt sker.
Någon tar farväl på tredje våning och skyndar sig till tentamen. Personen tar inte trapporna utan springer på väggen ner mot marken. Detta gör personen utan problem och utan att bry sig om att jag ser personen.
Jag börjar då funderar på hur jag ska förklara detta för någon och om någon skulle tro mig om jag berättade detta jag sett. Då kommer det plötsligt ett minne i drömmen från andra drömmar. Hon bor där på tredje våningen. Jag som suttit hemma hos henne i flera drömmar och berättat om mig själv. Och lyssnat till hennes historier som låter som spännande barnsagor.
Hon är till sitt sätt enkel men samtidigt mycket komplex. Vacker som en ängel i allt sitt ljusa vita där hon sitter vid sitt köksbord. Belyst från en varm sommarsol i fönster som liknar kyrkans färgsmyckade fönster. Hon påminner mycket om Annabell i sitt sätt att röra sig (och tänka) samtidigt som hon påminner mig om min Terapeut på psykologprogrammet.
En varm känsla av saknad far då igenom mig som ett bloss. En känsla som jag aldrig tar miste på vad den betyder för mig Tandläkarskräck, döden och poesin
Något som hänger ihop med existentialismen är nog Poesin! Som med rymdskeppet så blir man smått poetisk om sin egna död och vad som sker efteråt. Jag har själv skrivit en del poesi där jag varit influerad av döden. Vissa är prisbelönta och andra är omtyckta. Ni får också läsa mina drömmar om det utomjordiska skeppet! Det jag kan skriva om dessa drömmar är följande: Jag hade en dröm om att ett kungahus i Nepal utraderades 2001. Veckan efteråt så sker det i form av att Prins Dipendra mördar sin familj i Nepal! Det blev mycket diskussion om detta eftersom det ansågs som omöjligt att sådant kan ske! Jag hävdade detta att drömmen utspelar sig i forntiden och att man inte vet om det är Nepal i drömmen! Men jag har haft det mycket tråkigt efter att detta skedde eftersom paranoida drag är vanliga inom Polis, högt uppsatta Politiker poster och inom religiösa organisationer! Så dör jag av tandläkaren om jag besöker denna så finns det risk att religiösa kommer att hävda att tandläkaren gjorde så för att min dröm jag
hade om dödsriket skall vara sant!
Jag vet inte hur det är med Nepal och allt annat men drömmarna som ger mig mod är så konstiga! Exempel att min faster var död samtidigt som drömmen om dödsriket var chockerande mig! Jag visste inte om min fasters död förrän flera månader senare!
Men med tanke på att drömarna kan vara sådana och så verkliga för alla andra också gör så att man kan tro att skeppet finns! Nu menade däremot skeppet att inget liv efter döden existerade och menade att jag borde gå till läkaren istället, men själva omtänksamheten från den stora modern gör mig glad!
För ni får tänka på följande: Hos andra i samhället så är jag en vuxen men för denna kvinna på skeppet så är jag alltid ett barn som hon bryr sig om! Hon bryr sig om alla som är på skeppet fast att dem är många och vill man att hon visar det så blev hon ju mycket existerande i vår värld också där andra kunde tro att jag kunde fejka ett dött kungahus! Jag en student på Psykologprogrammet kan fejka döda kungahus och veta detta i förväg! Då menade dem att jag kanske samarbetade med några osv..osv...osv... Så det där med att inte tro är nog också en tro! För visst kan man vara paranoid och tro en massa men i slutet så får man nog förstå att ens tankar är väl ogenomförbara!
Men det är ju jag som vet att jag har mina drömmar om det utomjordiska skeppet och det gör ju att jag vet att detta nog är lite ovanligt med mina drömmar! Jag fick det inte så roligt pga mina drömmar och min tandläkarskräck men drömmarna har sedan jag var 5 - 6 år gammal pratat om något som varit ovanligt. Men vad hade jag gärna gjort i mitt liv om inte allt detta kommit ivägen: Jag hade haft sex med många tjejer samtidigt och tittat dem långt in rumpan! Tråkigt nog så är vår värld narcissistisk och sådant får därför inte genomföras om man hamnar i fokus som jag! Man skall inse att livet är en pina och att man är obetydlig och därefter så skall man dö fattig och eländig. För så ville alla andra att det skulle vara! Men vår kultur är nog sådan och det är så i hela samhället vilket gör att man har svårt att få det roligt innan man dör! Livet är liksom som att man alltid står och pratar med en gnällig farbror i 60 års åldern som hela tiden gråter och förmanar en!
Här får ni läsa några dikter av mig samt några drömmar (ifall jag dör):
Riddaren
Det går en adelsman in
genom slottskyrkans port
kling, kling
på nästan alla gravstenar
så står det hans namn
som ett golvfönster
täkt med ett antikt damm
belyser ibland
han är en medelålders man
med gåvor och arv
en gård
som drömmer om då
när han köpte sin första snowboard
och ser ett Gudomligt samband
mellan fjärilars flykt
och orkanvindars ögon
en adelsman går in
det är han
vi ber för ibland
kling, kling
Jesajas drömsyner om det ödelagda trädet
jag ser dig anlända i tillvarons innersta mörker
som en åskvigg och markvältar
med överjordens alla himlar
och darrande härligheter omkring dig
du lyser för en stund som hjortronet eller tranbäret
där du drar fram över våra huvuden
i din färd som flödar av rent koppar
denna spirande ökenväxt i hälleberget
dryftad i förödelsens mörka kappa och uppenbarelse
likt ett glödande stoftmoln
med sin klotsfär av blixt
drömmen, där vår värld faller samman
öppnade undergångens glasport
och dukade dess bord med ett mummel av vind
där du likt en Epsilon kommit till oss i eld
och den skälvande marken
I begynnelsens ägg
människans framåtblickande öga har skapats
i sin gyllene cyborg där den blickar ut över
alla energiska gågator och kosmopolitiska miljonstäder
i sin långa DNA sträng fäst vid moderkakan
som ett rosafärgat gli rör den sig i livmodern
och upplever hur kärleken letade sig fram
mellan okänsliga och tröga himlakroppar
långt före vår tid och vintergatans grönskande sköte
kvinnans revben lyser som små broar av ingenjörskonst
och hon sjunger ibland så att det pulserar som en sambaorkester
inuti hennes kropp
tillståndet som är ett tydligt strävande till något obestämt
eller om vi mötte dess inre värld
en fruktan för det okända
utanför allt sådant som gick att älska,
våren har nu kommit till Venedig
grönskar livgivande och barnsligt vackert
med alla sina små utomhusverandor
som i en skapelsens krona
vilken rör sig som ett fiskyngel
djupt ner i hennes famn
denna glashinna av sitt eget kött och blod
där hon håller av dess hjärta
och talar om dess lyckosamma ankomst
till jorden
Bland beryllium och flammande titan
Den farofyllda vandringen bland skogsbryn och kärleksbägare
har blivit hjärtats förtrolighet till strapatserna i förlovningens bädd
av ömsint het tusch
alltigenom glödande rubin
med orden klingandes i silvertrappan
mellan mahognybord och jordstad
detta som nedtecknats i alla böcker och ritualer
som där förälskelsen triumferat efter husfasaden
och på det ovala Borgrummets nattduksbord
det som är så vackert att beskåda bakom brudslöjan
och är det som du slutligen räknas efter
allt sådant som höll gästerna kvar
i sin stora sal
av manifesterad endagsföreställning
på ditt första jordeliv bland stridshästar
och gnistorna från den öppna spisen
Barndomens upplysande skog
det skummar av nektar i Havila morgonsols land
där jorden är av saffran och paradisäpplen
där rent guld går att finna i natthimlens brunn
och kan drickas ur Kristusbägaren vid fontänen
clementinen är fruktigt orangegul
och nyskapad
växer på Arons stav
bland ljumma palmblad och oliver
som smultron och lidelse
här i skuggan av ett lotusträd
där du blommar i kanel
vid citruskärnarnas altare
Sådant man aldrig gör
Vi följde den mörka slingan åt tills den bredde ut sig i en öppen avskildhet
i den värld vi förblev som orörliga i det poröst affektiva landskapet
där jag inte minns om du yttrade något, men du måste väl ha gjort det
kanske i lycka, det som bar mig bort och förblev den nerv jag paradisiskt återkallar
i mitt undermedvetna
och hade jag vetat hur saknaden skulle forma människor
med sina små rastplatser som man ständigt glömmer efter motorvägen
så hade jag besatt dig och kysst dig innerligt
hållit ett litet blomster ovanför ditt huvud och vidmakthållit dig
så att tystnaden skulle ha format en mening, en betydelse att minnas
mitt på denna känslolösa granit som annars skiljer oss åt
i Sverige
Lund
Det sträcker sig en regnbåge utanför vårt köksfönster
där den har letat sig fram mellan våra hemtama bananflugor och bråte
och rensat luften i gardinstången som avogt bara hänger
mitt eget sovrumsfönster visar vyn över en medeltida stad
där kyrkklockan inte syns längre
fast att den var dåtidens högsta byggnad
och du har varit här
för jag förnimmer fortfarande doften av din klarlacksparfym
flickan granskar mitt rum och ser näpet imponerad ut av en stol och en sarong
talar lite om Indien och att jag skall glömma dig
jag hör suset av änglavingar
och på bordet så ligger det en oläst bok
om psykologiska beteendemönster genom tid
Det ständiga ögonblicket
dagarna faller på, byts av en efter en
är poänglösa och ogenomtänkta
uppfylls ibland av en klar höstkväll
eller ett fjolårslöv som far genom trädgården
vintern kommer
sommaren rusar runt bland badplatser och skrikande barn
men hösten är mest nostalgisk med sitt mörker
det dröjer
blir på något sätt overkligt
Eldorado
Clementinklyftorna lyser gult i marängsvissen
och får dem till att likna en vinterdag med cirrushimmel
där örlogsmannen lodat och lagt ut kurs med fri sikt
mellan aprikoskärnorna
och där båtshaken är en liten kvist hämtad från en
Israelisk palm och skördegård norr om Jerusalem
denna välsmakande och kryddiga ättling av palm till just den sorts frukt
som vår herre avsåg som sabbatsgåva till sin heliga mor
på sin väg hem mellan tempelgården och den Romerska stadsbefästningen,
endast tolv år gammal
landet där hettan var så stark att folket myntade sagor
och utfäste Gudomliga förpliktelser och söner
som doftade hibiskus och mandelblom
och där dem okrönta kröntes med namn som
Kung Salomon
som flammade rödgult av metall och c-vitamin
Didrick Slagheck bränd på bål
Det murade tegelfästet prunkar i rött som ett venetianskt segelfäste
i morgongryningen mellan vårvärme och gassande sommarhetta
det är juni
där den nyinköpta månklockan för länge sedan ringt ut Didrick Slaghecks
eminenta titel som gudsman och nationshjälte
och ersatt detta med utanförskapets elit och vandalism
precis som på en fotbollsmatch står den katolska församlingsprästen
och ber för sitt liv utanför storkyrkan
inte fullkomligt medveten om att just denna brutala kraft också går att finna
i en kosmisk födelse med alla sina enorma katalytiska explosioner
detta som han fördömt som ogudaktiga människors tankar
bara tio år tidigare
då när en vulkanisk ö påstås ha uppstått ur svavelhettan kring Samoaöarna
där som nu
lyste undergångens Kristusstjärna utanför Vatikanens fönster
på samma sätt som det hade gjort för Kung Herodes skattskrivning
denna gång inte på en son född i ett stall
utan på en uppfinnarmunk
av Bibeln
The red dragon
Den stora mörkläggaren
eller ljussläckaren
visar sig i stensättningen
i golvet
i målningarna på keramiken
och ute på gården
för jag har rest i tanken
och sett dig igen
hört din utländska röst
Den Gula mötesplatsen
Stenbelagda gränder i vinterdimma
svart jord, och tysta husgavlar med vita träfönster
står vid fontänen
där ett gult halmtak
lyser ibland
med händerna i jackfickorna
en äldre kvinna
drar ned sin rullgardin
och din andedräkt är varm
Siriusnatt
som tystnad och orörlighet
bland publika salar
och hjärtkammare
blir du till ett
klart kyligt ljus
på stjärnskådarens frasiga
pergaments duk
mitt i city
den elektriska
akvarellmålningens halssmycke
i bolmande rök
från tigerbalsam
och linimentsflaskor
Solvind
Nattens skummiga leende
i sina hårda neonpelare och djupa mörkerkliv
försvinner sig sakta bort
drar några tysta andetag
med utmattad värk i lungsäckarna
innan hon fladdrar till
som av poröst saffran
i det uthängda tyget
och blir till den dova solkatten
i det alkoholsuddiga fyllots otömda askkopp
på sin väg västerut
höljd av molnslöjor
och bladverksskuggor
I energipelarnas centrum
Norrländsk vinterdvala
försänkt i sina av köld böjda stänger
och kallfrusna ishavspackningar
i bilmotorernas cylindrar
i allt kvarts och klyvningar
bland atmosfärsljus och spritter
i den tunga järnblixtformationen
på sfären
står vi
som en vacker illusionistisk sömn
i den sköra smärtan från köldblommorna
på äppelkinderna
vid nyckelspringan
du ler vackert
och inom mig
så bär jag en obegriplig natt
bland dystra städer
av mörka hus formationer
där vi aldrig fanns
eller kommer att finnas
längre
Musée des horreurs
Som om du hade nedtecknats
i jordsömn och bortglömdhet
på ett ogenomträngligt
apokryfiskt drömspråk
vilar du i det stora mörka,
utomvärldsliga
vänd från detta
som syntes ha skrämt dig
till din sista väldiga flykt
mot det orubbliga
himlavalvet
Uppvaknandet
Den purpurljusa drömmen
vek därefter undan
inför tystnadens vindstrappor
och regnmantelns beräkning
av mellanrum
var ett litet tag
ett hett cyanväte
och blev därefter
till blixtrar
från en svart asfaltsduk
vägskälet
mellan månklockor
och armbandsur
det mekaniska ljudet
från kylskåpets
Västra Tyskland
Luleå 2010
Den Tyska lagerlokalen ligger öde
och är fylld med gammalt bråte
utanför står några tågvagnar
där allt påminner om
nedgång och förödelse
till och med det pittoreska
orådet av lyxvillor
omgärdas med dimma
men ibland så ligger viken
helt orörd
vilket får fyrtiotalshusen
till att resa sig i fjärran
som en marschkänga
i grå uniform
ogästvänligt
och illa tilltygat
nästan sadistiskt bortglömt,
kanske avsiktligt
Den första kärleken
Det matta ljuset flämtar oroligt vid sänggaveln
stönar som om det beskrev en lidelse
där jag håller om dig i värmen
snön faller
och från köket doftar det
Gevalia och bakelse
det är tyst
och ibland svävar din sovvrå
rakt ut i universums mörker
kanske för alltid
som en älskande ungdomlig
stjärnbild
I en värld av dagdrömmar
Välförsedd med kronor och sigill
från en underjordisk skattkammare
lyser sedelbuntens härligt röda
och doftar tryckpress
där du påminner mig
om en grönskande åkerjord
ren och innerligt mild
där jag kan vidröra dig
och dricka sommar
ur ditt klara snirklade krafthorn
kasta mig mellan olika göromål
eller endast använda dig som konst
och låta dig regna över mig
som att du var min
och som att vi hade
fattat ett oklanderligt tycke
för varandra
där du gränslöst höll om mig
genom allt annat
och viskade Riksbankens
alla ettor och nollor
i mina öron
i allt ditt skört vattenstämplade papper
vilket jag
när det faller mig in
pryder över mitt huvud
som ett fyrklöverbestrött kransverk
utbristandes alfahannens livfullaste manstjut
sedan homosapiens erövrade Europas
alla bergväggar och slätter
och ensam fick tugga allt mammutkött
tills det fula håriga djuret dog ut
och en vit lönnfet amerikan besteg månen
med ett skepp styrd av en
hemelektronisk fickräknare från NASA
När vuxenvärlden bet sig fast i vardagen
Vi famlar runt i kommersialismens kugghjul
iklädda Reebok och slipps
hand i hand
substanslöst och utan själ
där vi insmorda i Sunshine Solkräm
lider lika pittoreskt
som den döende Dandyn
på något sätt harmlöst
och utan lycka
som om vi funnit oss själva
i en evolutionär tristess,
möjligen depression
och bestämt oss för att sluta leva
anslutit oss till att tro
att skatteavdrag
och procentuella pålägg
var allt i vår värld
och att kärlek
var en billig porrfilm
på ett tredje klassens hotellrum
efter en dystert känslolös gågata
långt från stigen
och fotfästet
vid sommarstugan
och den ovala trädgården
patetiskt olyckligt
och i en fadd smak
av déjà vu upplevelser
Korsvirke och trähus
Frukostbordet seglar fram på sin vita duk
med sina halvdruckna glas köttig apelsinjuice
och silver
i en härlig sommarsol av fikonklöv och rapsfält
som i en Svensk orientalisk flora
av gemenskap och kyssar
där allt rött smakar läppglans och hallongodis
och där den tusenåriga staden lyser i fjärran
bortom alla åkrar och timotejbackar
som ett vilande bröstvärn
dit vi ibland lagt oss för att älska
och formas av gatorna
med sitt brända keramikgods på taken
där hettan ibland bildas
samt det lena sommarregnet droppar
och där vi ler lyckliga Colgateleenden
precis som den första solstrålen
sedd genom det stora askmolnet
vid Eyjafjallajökul
Ängel
En ängel hade kommit till mig
hon hade färdats genom
dem anrika biblioteken
sades det
hennes ljusa hy
hade fått sovrummets mörker
till att skimra lätt
och som Hugin o Munin
stod vi nu där
tryckta mot varandras
kind
där tog jag fram
mitt ådriga korphjärta
och lät det pulsera
svart
Förändring och död
Den existentiella tanken
tar sig in i mig
förblir i mig
som ett fastklistrat leende
av iskättingar
mörka joner
och tystnad
de hittade honom
i en ravin
han som även trotsat
Mont Blanc
Död,
för alltid
Den första förälskelsen
Vi var utan ålder
och hade ännu inte
klamrat oss fast vid
att vi skulle
försvinna in bland skuggorna
inte vakna upp ur drömmarna
och vara det okända språk
som ingen minns
för vi existerade inte i någon vardag
och visste inget om framtiden
ditt hår skulle förbli ljust
och vi skulle för alltid
förbli myten om oss själva
Som en vit man i ett slumområde
kvinnan bär barnet över armen
barnet bär solljuset inom sig
världen bryter fram mellan grenverken
någon slänger en förströdd blick
och den gamla granen tycks dov och ihålig
kungen och hans majestätiska hov av likasinnade
ser sin enfaldige drömtydare i ögonen,
inte är du väl vilseledd av verkligheten
den som ingen förstår sig på
hon magrade
var som ett kolli ute i öknen
födde honom ett barn
där några talade om morgondagen
och att hon skulle bli den första mamman
i världen
jehovavittnet knackar på en dörr
och förklarar ordagrant,
vägen är smal mellan klipphällarna
bered dig på paradiset
Gud var ett ord för somliga
där andra lämnades ute
vissa sover bland fiskarna
men han sov i en äkta säng
han som talade om ljuset
där himlavalvet tycktes tomt
och ihåligt
elefanten vilar sig mot en valaffisch
och tvärs över vintergatan
så flyger det en sputnik
skogen är blek och fylld av väte
men hon slöt allt sådant utom sig
där hon bar barnet över armen
det som bär solljuset inom sig
Vänskap
På besök genom min väns pokerparti
som han redan förlorat
dröjer jag mig kvar
från klockan två på natten
till att urtavlan visat
fem på morgonen
det är mörkt
och hela hans rum
luktar ungdom
jag har inga pengar
och är poet
och han har inga pengar
när han har spelat färdigt
vi är så lika.
Andreas Salos Död
Silvergrå skymning faller
Bleka rosor faller
Natten faller
Genomskinligt regn faller
Drömmar faller
Människor faller
Tunn hud faller
Manteln faller
Staden faller
Singoalla
Midsommardansen bultar fortfarande i trävirket
som i en Carl Larsson målning
bland krukskärvor och bröllopsglas
som kastats mot husgavelns hårda stenvägg
utmed det dova Norska mörkret
och fjorden
där världen tätnar kring
en höstlampa och ett päronträd
i blek skymning
och längtan
precis som vattnet i den rundmurade brunnen
vilket är ihärdigt kallt och utan botten
lika främmande som bred tovig skorstensrök
av äggtempera
och nordiska diamantarmband
som tappats överbord
utom räckhåll
och i ett nästan skumt vidskepligt ljus
på min vidsträckta verandastol
tystnar vreden
där den dundrar svagt i fjärran
och upplöses
i ett svettigt tunt regn
av förnimmelser
Sverige
Yrvaket stiger sommarsolen
mellan villafasaderna
och den orörda myrmarken
där en tyst gågata
sveper ut sin arm
av cykelställ och övergångsställen
kvinnan kysser en ung man
och i lunden förbereds
midsommarstång med säckkapplöpning
på en liten hinderbana
av havssand
längre ned finns det
en grusgård och en vik
där platsen markerats
av ett körsbärsträd
hämtat från en Tysk lantgård
mörkret från den trolska granskogen
vilar i fjärran
och ett timotejblomster
flyter stilla på vattnet
flickan bär rosett
och på öltunnan står det
Bayerskt öl lagrat på ekfat
där den alkoholmättat tycks gunga
bland picknickkorgar
i skuggan av ett grönt äppelträd
detta vårt skymningslösa landskap
nästan hedniskt inlindat
i ritualer och folksägner
där kolaglassen rinner syrligt över bägarkanten
bland burspråk och impregnerade träbryggor
några Utomjordiska drömmar:
Rymddrömmar
Vad existerar och vad existerar inte? Existerar drömmar? Vad existerar i vår verklighet?
Jag har haft återkommande drömmar sedan jag var ungefär fem år gammal. När jag var liten så kallade jag drömfigurerna för DOM och när jag blev större så kallade jag dessa DOM för: existenser i mina drömmar.
Jag har länge tänkt omskapa drömmarna till någon form av science fiktion men här tänkte jag förklara lite lätt om drömmarna var för sig (en del gånger har jag funnit förklaringarna senare till drömmarna):
När jag var ungefär fem år gammal så fick jag lunginflammation och tillbringade då en vecka på sjukhus. Jag var som alltid ett utåtriktat barn och begav mig därför många gånger in på läkarnas rum lite längre ner efter salen. Läkarna var ofta inte där och det var spännande att titta på deras röntgenbilder som läkarna hade i lådorna och på väggen. Byrålådorna var dessutom fyllda med andra diverse ting som jag bläddrade igenom. Något därefter så mötte jag läkarna som då visade mig var detta var för något som fanns i lådorna. Läkarna var snälla och allt var bra med detta!
Något efter detta så vaknar jag upp på samma sjukhus och i samma rum.
I rummen finns det andra barn och sjuksköterskor som förut. Och vid ett obevakat tillfälle när ett barn ramlat och slagit sig så smiter jag iväg på upptäcktsfärd. Jag hittar då ett liknande läkarrum och går in i det tomma rummet. Jag tittar runt i rummet vilket är fyllt av olika röntgenbilder på hjärnor och innanmäten som förut. Men när jag ska öppna en låda för att titta i lådan så är lådan förvånande nog tom. Jag tittar igenom alla byrålådor och dessa är också förvånande nog tomma. Inte ens sådant som läkarna förklarat för mig som akuta hjälpmedel som måste finnas nära till hands existerade i lådorna utan lådorna var tomma (vissa lådor såg dessutom bara ut som lådor men var i själva verket bara synvillor).
När jag väl stått där en stund och funderat så börjar jag känna mig yr och började må dåligt. En röst svarar inom mig (ungefär): Det borde ha funnits något i lådorna?
Jag tittar mot dörren och där står nu en gestalt och tittar på mig. Gestalten ser inte mänsklig ut och är svår att definiera.
Jag blir då så rädd för gestalten så att jag direkt kräks på golvet av rädsla.
Drömmarna fortsatte år efter år!
Jag har lärt mig att vakna ur mardrömmar och försöker vid ett tillfälle vakna ur drömmen.
Jag är liten (kanske sex år gammal) och rädd. Jag befinner mig på ett skepp med andra människor. Vuxna och barnen som ser ut som om dom befinner sig i trans emedan jag är vaken. Bevakningen av transporten är dålig men alla i gruppen gör ändå vad dom är programmerade att göra. Vid ett tillfälle ser jag en (kanske) lufttrumma i skeppet vilken leder någonstans dit jag inte vet var.
Jag beger mig in i lufttrumman och börjar kravla mig i lufttrummat rakt framåt.
Lufttrumman delar många gånger på sig och jag söker olika vägar för att hitta en utgång. Till slut ger jag upp och tänker då bege mig tillbaka till där jag kom ifrån. Men upptäcker till min fasa att jag glömt vägen tillbaka. Lufttrumman delar många gånger på sig och allt tycks likadant överallt (dessutom obelyst svart).
Då kommer jag på att detta måste vara en dröm och bestämmer mig då för att vakna ur drömmen. Men misslyckas till min förvåning att vakna ur drömmen.
När jag då inte vaknar ur drömmen så nyper jag mig hårt i skinnet! Men vaknar inte heller då ur drömmen.
Jag börjar gråta inne i lufttrumman.
Efter att ha gråtit en stund så fortsätter jag att kravla inne i lufttrumman. Och bara en kort stund därefter så hittar jag en utgång in i ett rum. Rummet är litet och utan öppna dörrar eller fönster.
Jag tittar mig omkring och just när jag vant mig vid skenet i rummet så börjar fönstermekanismen att låta surrande. Jag blir först himla rädd men eftersom inget farligt sker så lugnar jag ner mig.
Jag får då se en himla snygg utsikt: Utanför skeppet lyser månen klar och dammigt livlös under oss och längre bort ser jag jorden. Jag kan till och med se att solskivan belyser halva sidan av jorden och allt ser fantastiskt ut.
Varelserna får nu en trevligare attityd mot mig i drömmarna! Dom börjar fråga mig frågor och tar hänsyn till mig som barn. Jag får en egen kompis varelse vilken tycks vara en kvinna.
Hon finns alltid i närheten av kaptenshytten och omkring den närmaste sfären av något stort (någon form av yttersta makt, kung, ledare). Ibland har vi svårt för kommunikation eftersom hon talar till mig som om jag vore en vuxen men oftast kan hon anpassa sig till min nivå med vissa språkförbistringar.
Hon visade mig då en resa med modersskeppet.
Modersskeppet är stort som en större planet och känns mäktigt att resa med (kommer jag ihåg). Jag fick inte röra något inne i kontrollrummet men alla därinne behandlade mig som om jag var kung därinne (50 olika varelser med olika utseende).
På monitorer så ser man olika robotar arbeta på stora fält av något (bilderna såg mycket ut som robotar som arbetar inne i ett kärnkraftverk). Andra monitorer visade stora parkanläggningar av kanske skog och blommor och andra monitorer visade stora hangarer med skepp som fanns inne i modersskeppet. (monitorer är en förklaring)
När man reser så ser det konstigt ut! Man åker inte i rymden utan i någon form av förvriden verklighet eller tomrum (ser konstigt ut, vet inte vad det är). Och när resan kom till ett slut så visades jag plats i skeppet med fönsterutsikt (antagligen en monitor).
Skeppet släcks ner och vi glidflyger förbi en stor planet (men skeppet jag åker i känns nästan lika stort). Framför oss kommer en jordliknande planet fram (inte jorden utan jordliknande).
Vi hör planeten inne i styrhytten av skeppet. Planeten låter som om det finns vackra syrsor på planeten. Och på planeten så finns det duttar som glöder i mörkret (antagligen städer uppförstorat på monitorn).
Helt plötsligt så börjar duttarna som förut lät som vackra syrsor låta som hiskeliga monster. Vi ligger hela tiden på nattsidan av planeten och jag kan därför se hur duttarna försvinner från planeten (dutten slocknar). Efter tre dygn utanför planeten så finns det inga duttar kvar på planeten!
Då tänds moderskeppet upp och alla monitorer visar att det är en hög aktivitet på skeppet.
Själva känslan av moderskeppet går att efterlikna med låten Mutter (Rammstein).
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
skriven av Patrik Persson, juli 06, 2008
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
Ny Rymddröm 31/10-07
Jag befinner mig på lektion hos Sverker (Astrobiologi). Han meddelar där med sin vetenskapligt torra röst att vår värld äntligen har funnit en annan värld med liv. På tavlan projekterar Sverker fram en bild som ser ut som den var fotograferad från jordens måne på en helt annan värld än vår egna. Världen är oval som vår men saknar nästan helt vatten och har istället frodiga djungler. Tråkigt nog menar Sverker är världen bebodd av en för vår värld förhistorisk primat vilken inte kan samtala med oss. Dessa avstånd i tid och rum menar Sverker är tråkigt nog så stora och vi så ändliga i våra kulturer så att vi nog aldrig kommer att befinna oss i en samtid med andra av vår egen sort. Han tillägger, vi kommer nog för alltid att bli som ensamma fångar i vår egen tid och galax.
Jag beger mig med detta i min tankar till min kompis Martins jobb och befinner mig där utanför en stund. Det känns liksom lite sorgligt på något sätt men ute så skiner vårvädret och grönskan är tydligt grön. Jag tänker på hur planeten såg ut och på Sverkers röst när något konstigt samtidigt sker.
Någon tar farväl på tredje våning och skyndar sig till tentamen. Personen tar inte trapporna utan springer på väggen ner mot marken. Detta gör personen utan problem och utan att bry sig om att jag ser personen.
Jag börjar då funderar på hur jag ska förklara detta för någon och om någon skulle tro mig om jag berättade detta jag sett. Då kommer det plötsligt ett minne i drömmen från andra drömmar. Hon bor där på tredje våningen. Jag som suttit hemma hos henne i flera drömmar och berättat om mig själv. Och lyssnat till hennes historier som låter som spännande barnsagor.
Hon är till sitt sätt enkel men samtidigt mycket komplex. Vacker som en ängel i allt sitt ljusa vita där hon sitter vid sitt köksbord. Belyst från en varm sommarsol i fönster som liknar kyrkans färgsmyckade fönster. Hon påminner mycket om Annabell i sitt sätt att röra sig (och tänka) samtidigt som hon påminner mig om min Terapeut på psykologprogrammet.
En varm känsla av saknad far då igenom mig som ett bloss. En känsla som jag aldrig tar miste på vad den betyder för mig
Men det är ju jag som vet att jag har mina drömmar om det utomjordiska skeppet och det gör ju att jag vet att detta nog är lite ovanligt med mina drömmar! Jag fick det inte så roligt pga mina drömmar och min tandläkarskräck men drömmarna har sedan jag var 5 - 6 år gammal pratat om något som varit ovanligt. Men vad hade jag gärna gjort i mitt liv om inte allt detta kommit ivägen: Jag hade haft sex med många tjejer samtidigt och tittat dem långt in rumpan! Tråkigt nog så är vår värld narcissistisk och sådant får därför inte genomföras om man hamnar i fokus som jag! Man skall inse att livet är en pina och att man är obetydlig och därefter så skall man dö fattig och eländig. För så ville alla andra att det skulle vara! Men vår kultur är nog sådan och det är så i hela samhället vilket gör att man har svårt att få det roligt innan man dör! Livet är liksom som att man alltid står och pratar med en gnällig farbror i 60 års åldern som hela tiden gråter och förmanar en!
Här får ni läsa några dikter av mig samt några drömmar (ifall jag dör):
Riddaren
Det går en adelsman in
genom slottskyrkans port
kling, kling
på nästan alla gravstenar
så står det hans namn
som ett golvfönster
täkt med ett antikt damm
belyser ibland
han är en medelålders man
med gåvor och arv
en gård
som drömmer om då
när han köpte sin första snowboard
och ser ett Gudomligt samband
mellan fjärilars flykt
och orkanvindars ögon
en adelsman går in
det är han
vi ber för ibland
kling, kling
Jesajas drömsyner om det ödelagda trädet
jag ser dig anlända i tillvarons innersta mörker
som en åskvigg och markvältar
med överjordens alla himlar
och darrande härligheter omkring dig
du lyser för en stund som hjortronet eller tranbäret
där du drar fram över våra huvuden
i din färd som flödar av rent koppar
denna spirande ökenväxt i hälleberget
dryftad i förödelsens mörka kappa och uppenbarelse
likt ett glödande stoftmoln
med sin klotsfär av blixt
drömmen, där vår värld faller samman
öppnade undergångens glasport
och dukade dess bord med ett mummel av vind
där du likt en Epsilon kommit till oss i eld
och den skälvande marken
I begynnelsens ägg
människans framåtblickande öga har skapats
i sin gyllene cyborg där den blickar ut över
alla energiska gågator och kosmopolitiska miljonstäder
i sin långa DNA sträng fäst vid moderkakan
som ett rosafärgat gli rör den sig i livmodern
och upplever hur kärleken letade sig fram
mellan okänsliga och tröga himlakroppar
långt före vår tid och vintergatans grönskande sköte
kvinnans revben lyser som små broar av ingenjörskonst
och hon sjunger ibland så att det pulserar som en sambaorkester
inuti hennes kropp
tillståndet som är ett tydligt strävande till något obestämt
eller om vi mötte dess inre värld
en fruktan för det okända
utanför allt sådant som gick att älska,
våren har nu kommit till Venedig
grönskar livgivande och barnsligt vackert
med alla sina små utomhusverandor
som i en skapelsens krona
vilken rör sig som ett fiskyngel
djupt ner i hennes famn
denna glashinna av sitt eget kött och blod
där hon håller av dess hjärta
och talar om dess lyckosamma ankomst
till jorden
Bland beryllium och flammande titan
Den farofyllda vandringen bland skogsbryn och kärleksbägare
har blivit hjärtats förtrolighet till strapatserna i förlovningens bädd
av ömsint het tusch
alltigenom glödande rubin
med orden klingandes i silvertrappan
mellan mahognybord och jordstad
detta som nedtecknats i alla böcker och ritualer
som där förälskelsen triumferat efter husfasaden
och på det ovala Borgrummets nattduksbord
det som är så vackert att beskåda bakom brudslöjan
och är det som du slutligen räknas efter
allt sådant som höll gästerna kvar
i sin stora sal
av manifesterad endagsföreställning
på ditt första jordeliv bland stridshästar
och gnistorna från den öppna spisen
Barndomens upplysande skog
det skummar av nektar i Havila morgonsols land
där jorden är av saffran och paradisäpplen
där rent guld går att finna i natthimlens brunn
och kan drickas ur Kristusbägaren vid fontänen
clementinen är fruktigt orangegul
och nyskapad
växer på Arons stav
bland ljumma palmblad och oliver
som smultron och lidelse
här i skuggan av ett lotusträd
där du blommar i kanel
vid citruskärnarnas altare
Sådant man aldrig gör
Vi följde den mörka slingan åt tills den bredde ut sig i en öppen avskildhet
i den värld vi förblev som orörliga i det poröst affektiva landskapet
där jag inte minns om du yttrade något, men du måste väl ha gjort det
kanske i lycka, det som bar mig bort och förblev den nerv jag paradisiskt återkallar
i mitt undermedvetna
och hade jag vetat hur saknaden skulle forma människor
med sina små rastplatser som man ständigt glömmer efter motorvägen
så hade jag besatt dig och kysst dig innerligt
hållit ett litet blomster ovanför ditt huvud och vidmakthållit dig
så att tystnaden skulle ha format en mening, en betydelse att minnas
mitt på denna känslolösa granit som annars skiljer oss åt
i Sverige
Lund
Det sträcker sig en regnbåge utanför vårt köksfönster
där den har letat sig fram mellan våra hemtama bananflugor och bråte
och rensat luften i gardinstången som avogt bara hänger
mitt eget sovrumsfönster visar vyn över en medeltida stad
där kyrkklockan inte syns längre
fast att den var dåtidens högsta byggnad
och du har varit här
för jag förnimmer fortfarande doften av din klarlacksparfym
flickan granskar mitt rum och ser näpet imponerad ut av en stol och en sarong
talar lite om Indien och att jag skall glömma dig
jag hör suset av änglavingar
och på bordet så ligger det en oläst bok
om psykologiska beteendemönster genom tid
Det ständiga ögonblicket
dagarna faller på, byts av en efter en
är poänglösa och ogenomtänkta
uppfylls ibland av en klar höstkväll
eller ett fjolårslöv som far genom trädgården
vintern kommer
sommaren rusar runt bland badplatser och skrikande barn
men hösten är mest nostalgisk med sitt mörker
det dröjer
blir på något sätt overkligt
Eldorado
Clementinklyftorna lyser gult i marängsvissen
och får dem till att likna en vinterdag med cirrushimmel
där örlogsmannen lodat och lagt ut kurs med fri sikt
mellan aprikoskärnorna
och där båtshaken är en liten kvist hämtad från en
Israelisk palm och skördegård norr om Jerusalem
denna välsmakande och kryddiga ättling av palm till just den sorts frukt
som vår herre avsåg som sabbatsgåva till sin heliga mor
på sin väg hem mellan tempelgården och den Romerska stadsbefästningen,
endast tolv år gammal
landet där hettan var så stark att folket myntade sagor
och utfäste Gudomliga förpliktelser och söner
som doftade hibiskus och mandelblom
och där dem okrönta kröntes med namn som
Kung Salomon
som flammade rödgult av metall och c-vitamin
Didrick Slagheck bränd på bål
Det murade tegelfästet prunkar i rött som ett venetianskt segelfäste
i morgongryningen mellan vårvärme och gassande sommarhetta
det är juni
där den nyinköpta månklockan för länge sedan ringt ut Didrick Slaghecks
eminenta titel som gudsman och nationshjälte
och ersatt detta med utanförskapets elit och vandalism
precis som på en fotbollsmatch står den katolska församlingsprästen
och ber för sitt liv utanför storkyrkan
inte fullkomligt medveten om att just denna brutala kraft också går att finna
i en kosmisk födelse med alla sina enorma katalytiska explosioner
detta som han fördömt som ogudaktiga människors tankar
bara tio år tidigare
då när en vulkanisk ö påstås ha uppstått ur svavelhettan kring Samoaöarna
där som nu
lyste undergångens Kristusstjärna utanför Vatikanens fönster
på samma sätt som det hade gjort för Kung Herodes skattskrivning
denna gång inte på en son född i ett stall
utan på en uppfinnarmunk
av Bibeln
The red dragon
Den stora mörkläggaren
eller ljussläckaren
visar sig i stensättningen
i golvet
i målningarna på keramiken
och ute på gården
för jag har rest i tanken
och sett dig igen
hört din utländska röst
Den Gula mötesplatsen
Stenbelagda gränder i vinterdimma
svart jord, och tysta husgavlar med vita träfönster
står vid fontänen
där ett gult halmtak
lyser ibland
med händerna i jackfickorna
en äldre kvinna
drar ned sin rullgardin
och din andedräkt är varm
Siriusnatt
som tystnad och orörlighet
bland publika salar
och hjärtkammare
blir du till ett
klart kyligt ljus
på stjärnskådarens frasiga
pergaments duk
mitt i city
den elektriska
akvarellmålningens halssmycke
i bolmande rök
från tigerbalsam
och linimentsflaskor
Solvind
Nattens skummiga leende
i sina hårda neonpelare och djupa mörkerkliv
försvinner sig sakta bort
drar några tysta andetag
med utmattad värk i lungsäckarna
innan hon fladdrar till
som av poröst saffran
i det uthängda tyget
och blir till den dova solkatten
i det alkoholsuddiga fyllots otömda askkopp
på sin väg västerut
höljd av molnslöjor
och bladverksskuggor
I energipelarnas centrum
Norrländsk vinterdvala
försänkt i sina av köld böjda stänger
och kallfrusna ishavspackningar
i bilmotorernas cylindrar
i allt kvarts och klyvningar
bland atmosfärsljus och spritter
i den tunga järnblixtformationen
på sfären
står vi
som en vacker illusionistisk sömn
i den sköra smärtan från köldblommorna
på äppelkinderna
vid nyckelspringan
du ler vackert
och inom mig
så bär jag en obegriplig natt
bland dystra städer
av mörka hus formationer
där vi aldrig fanns
eller kommer att finnas
längre
Musée des horreurs
Som om du hade nedtecknats
i jordsömn och bortglömdhet
på ett ogenomträngligt
apokryfiskt drömspråk
vilar du i det stora mörka,
utomvärldsliga
vänd från detta
som syntes ha skrämt dig
till din sista väldiga flykt
mot det orubbliga
himlavalvet
Uppvaknandet
Den purpurljusa drömmen
vek därefter undan
inför tystnadens vindstrappor
och regnmantelns beräkning
av mellanrum
var ett litet tag
ett hett cyanväte
och blev därefter
till blixtrar
från en svart asfaltsduk
vägskälet
mellan månklockor
och armbandsur
det mekaniska ljudet
från kylskåpets
Västra Tyskland
Luleå 2010
Den Tyska lagerlokalen ligger öde
och är fylld med gammalt bråte
utanför står några tågvagnar
där allt påminner om
nedgång och förödelse
till och med det pittoreska
orådet av lyxvillor
omgärdas med dimma
men ibland så ligger viken
helt orörd
vilket får fyrtiotalshusen
till att resa sig i fjärran
som en marschkänga
i grå uniform
ogästvänligt
och illa tilltygat
nästan sadistiskt bortglömt,
kanske avsiktligt
Den första kärleken
Det matta ljuset flämtar oroligt vid sänggaveln
stönar som om det beskrev en lidelse
där jag håller om dig i värmen
snön faller
och från köket doftar det
Gevalia och bakelse
det är tyst
och ibland svävar din sovvrå
rakt ut i universums mörker
kanske för alltid
som en älskande ungdomlig
stjärnbild
I en värld av dagdrömmar
Välförsedd med kronor och sigill
från en underjordisk skattkammare
lyser sedelbuntens härligt röda
och doftar tryckpress
där du påminner mig
om en grönskande åkerjord
ren och innerligt mild
där jag kan vidröra dig
och dricka sommar
ur ditt klara snirklade krafthorn
kasta mig mellan olika göromål
eller endast använda dig som konst
och låta dig regna över mig
som att du var min
och som att vi hade
fattat ett oklanderligt tycke
för varandra
där du gränslöst höll om mig
genom allt annat
och viskade Riksbankens
alla ettor och nollor
i mina öron
i allt ditt skört vattenstämplade papper
vilket jag
när det faller mig in
pryder över mitt huvud
som ett fyrklöverbestrött kransverk
utbristandes alfahannens livfullaste manstjut
sedan homosapiens erövrade Europas
alla bergväggar och slätter
och ensam fick tugga allt mammutkött
tills det fula håriga djuret dog ut
och en vit lönnfet amerikan besteg månen
med ett skepp styrd av en
hemelektronisk fickräknare från NASA
När vuxenvärlden bet sig fast i vardagen
Vi famlar runt i kommersialismens kugghjul
iklädda Reebok och slipps
hand i hand
substanslöst och utan själ
där vi insmorda i Sunshine Solkräm
lider lika pittoreskt
som den döende Dandyn
på något sätt harmlöst
och utan lycka
som om vi funnit oss själva
i en evolutionär tristess,
möjligen depression
och bestämt oss för att sluta leva
anslutit oss till att tro
att skatteavdrag
och procentuella pålägg
var allt i vår värld
och att kärlek
var en billig porrfilm
på ett tredje klassens hotellrum
efter en dystert känslolös gågata
långt från stigen
och fotfästet
vid sommarstugan
och den ovala trädgården
patetiskt olyckligt
och i en fadd smak
av déjà vu upplevelser
Korsvirke och trähus
Frukostbordet seglar fram på sin vita duk
med sina halvdruckna glas köttig apelsinjuice
och silver
i en härlig sommarsol av fikonklöv och rapsfält
som i en Svensk orientalisk flora
av gemenskap och kyssar
där allt rött smakar läppglans och hallongodis
och där den tusenåriga staden lyser i fjärran
bortom alla åkrar och timotejbackar
som ett vilande bröstvärn
dit vi ibland lagt oss för att älska
och formas av gatorna
med sitt brända keramikgods på taken
där hettan ibland bildas
samt det lena sommarregnet droppar
och där vi ler lyckliga Colgateleenden
precis som den första solstrålen
sedd genom det stora askmolnet
vid Eyjafjallajökul
Ängel
En ängel hade kommit till mig
hon hade färdats genom
dem anrika biblioteken
sades det
hennes ljusa hy
hade fått sovrummets mörker
till att skimra lätt
och som Hugin o Munin
stod vi nu där
tryckta mot varandras
kind
där tog jag fram
mitt ådriga korphjärta
och lät det pulsera
svart
Förändring och död
Den existentiella tanken
tar sig in i mig
förblir i mig
som ett fastklistrat leende
av iskättingar
mörka joner
och tystnad
de hittade honom
i en ravin
han som även trotsat
Mont Blanc
Död,
för alltid
Den första förälskelsen
Vi var utan ålder
och hade ännu inte
klamrat oss fast vid
att vi skulle
försvinna in bland skuggorna
inte vakna upp ur drömmarna
och vara det okända språk
som ingen minns
för vi existerade inte i någon vardag
och visste inget om framtiden
ditt hår skulle förbli ljust
och vi skulle för alltid
förbli myten om oss själva
Som en vit man i ett slumområde
kvinnan bär barnet över armen
barnet bär solljuset inom sig
världen bryter fram mellan grenverken
någon slänger en förströdd blick
och den gamla granen tycks dov och ihålig
kungen och hans majestätiska hov av likasinnade
ser sin enfaldige drömtydare i ögonen,
inte är du väl vilseledd av verkligheten
den som ingen förstår sig på
hon magrade
var som ett kolli ute i öknen
födde honom ett barn
där några talade om morgondagen
och att hon skulle bli den första mamman
i världen
jehovavittnet knackar på en dörr
och förklarar ordagrant,
vägen är smal mellan klipphällarna
bered dig på paradiset
Gud var ett ord för somliga
där andra lämnades ute
vissa sover bland fiskarna
men han sov i en äkta säng
han som talade om ljuset
där himlavalvet tycktes tomt
och ihåligt
elefanten vilar sig mot en valaffisch
och tvärs över vintergatan
så flyger det en sputnik
skogen är blek och fylld av väte
men hon slöt allt sådant utom sig
där hon bar barnet över armen
det som bär solljuset inom sig
Vänskap
På besök genom min väns pokerparti
som han redan förlorat
dröjer jag mig kvar
från klockan två på natten
till att urtavlan visat
fem på morgonen
det är mörkt
och hela hans rum
luktar ungdom
jag har inga pengar
och är poet
och han har inga pengar
när han har spelat färdigt
vi är så lika.
Andreas Salos Död
Silvergrå skymning faller
Bleka rosor faller
Natten faller
Genomskinligt regn faller
Drömmar faller
Människor faller
Tunn hud faller
Manteln faller
Staden faller
Singoalla
Midsommardansen bultar fortfarande i trävirket
som i en Carl Larsson målning
bland krukskärvor och bröllopsglas
som kastats mot husgavelns hårda stenvägg
utmed det dova Norska mörkret
och fjorden
där världen tätnar kring
en höstlampa och ett päronträd
i blek skymning
och längtan
precis som vattnet i den rundmurade brunnen
vilket är ihärdigt kallt och utan botten
lika främmande som bred tovig skorstensrök
av äggtempera
och nordiska diamantarmband
som tappats överbord
utom räckhåll
och i ett nästan skumt vidskepligt ljus
på min vidsträckta verandastol
tystnar vreden
där den dundrar svagt i fjärran
och upplöses
i ett svettigt tunt regn
av förnimmelser
Sverige
Yrvaket stiger sommarsolen
mellan villafasaderna
och den orörda myrmarken
där en tyst gågata
sveper ut sin arm
av cykelställ och övergångsställen
kvinnan kysser en ung man
och i lunden förbereds
midsommarstång med säckkapplöpning
på en liten hinderbana
av havssand
längre ned finns det
en grusgård och en vik
där platsen markerats
av ett körsbärsträd
hämtat från en Tysk lantgård
mörkret från den trolska granskogen
vilar i fjärran
och ett timotejblomster
flyter stilla på vattnet
flickan bär rosett
och på öltunnan står det
Bayerskt öl lagrat på ekfat
där den alkoholmättat tycks gunga
bland picknickkorgar
i skuggan av ett grönt äppelträd
detta vårt skymningslösa landskap
nästan hedniskt inlindat
i ritualer och folksägner
där kolaglassen rinner syrligt över bägarkanten
bland burspråk och impregnerade träbryggor
några Utomjordiska drömmar:
Rymddrömmar
Vad existerar och vad existerar inte? Existerar drömmar? Vad existerar i vår verklighet?
Jag har haft återkommande drömmar sedan jag var ungefär fem år gammal. När jag var liten så kallade jag drömfigurerna för DOM och när jag blev större så kallade jag dessa DOM för: existenser i mina drömmar.
Jag har länge tänkt omskapa drömmarna till någon form av science fiktion men här tänkte jag förklara lite lätt om drömmarna var för sig (en del gånger har jag funnit förklaringarna senare till drömmarna):
När jag var ungefär fem år gammal så fick jag lunginflammation och tillbringade då en vecka på sjukhus. Jag var som alltid ett utåtriktat barn och begav mig därför många gånger in på läkarnas rum lite längre ner efter salen. Läkarna var ofta inte där och det var spännande att titta på deras röntgenbilder som läkarna hade i lådorna och på väggen. Byrålådorna var dessutom fyllda med andra diverse ting som jag bläddrade igenom. Något därefter så mötte jag läkarna som då visade mig var detta var för något som fanns i lådorna. Läkarna var snälla och allt var bra med detta!
Något efter detta så vaknar jag upp på samma sjukhus och i samma rum.
I rummen finns det andra barn och sjuksköterskor som förut. Och vid ett obevakat tillfälle när ett barn ramlat och slagit sig så smiter jag iväg på upptäcktsfärd. Jag hittar då ett liknande läkarrum och går in i det tomma rummet. Jag tittar runt i rummet vilket är fyllt av olika röntgenbilder på hjärnor och innanmäten som förut. Men när jag ska öppna en låda för att titta i lådan så är lådan förvånande nog tom. Jag tittar igenom alla byrålådor och dessa är också förvånande nog tomma. Inte ens sådant som läkarna förklarat för mig som akuta hjälpmedel som måste finnas nära till hands existerade i lådorna utan lådorna var tomma (vissa lådor såg dessutom bara ut som lådor men var i själva verket bara synvillor).
När jag väl stått där en stund och funderat så börjar jag känna mig yr och började må dåligt. En röst svarar inom mig (ungefär): Det borde ha funnits något i lådorna?
Jag tittar mot dörren och där står nu en gestalt och tittar på mig. Gestalten ser inte mänsklig ut och är svår att definiera.
Jag blir då så rädd för gestalten så att jag direkt kräks på golvet av rädsla.
Drömmarna fortsatte år efter år!
Jag har lärt mig att vakna ur mardrömmar och försöker vid ett tillfälle vakna ur drömmen.
Jag är liten (kanske sex år gammal) och rädd. Jag befinner mig på ett skepp med andra människor. Vuxna och barnen som ser ut som om dom befinner sig i trans emedan jag är vaken. Bevakningen av transporten är dålig men alla i gruppen gör ändå vad dom är programmerade att göra. Vid ett tillfälle ser jag en (kanske) lufttrumma i skeppet vilken leder någonstans dit jag inte vet var.
Jag beger mig in i lufttrumman och börjar kravla mig i lufttrummat rakt framåt.
Lufttrumman delar många gånger på sig och jag söker olika vägar för att hitta en utgång. Till slut ger jag upp och tänker då bege mig tillbaka till där jag kom ifrån. Men upptäcker till min fasa att jag glömt vägen tillbaka. Lufttrumman delar många gånger på sig och allt tycks likadant överallt (dessutom obelyst svart).
Då kommer jag på att detta måste vara en dröm och bestämmer mig då för att vakna ur drömmen. Men misslyckas till min förvåning att vakna ur drömmen.
När jag då inte vaknar ur drömmen så nyper jag mig hårt i skinnet! Men vaknar inte heller då ur drömmen.
Jag börjar gråta inne i lufttrumman.
Efter att ha gråtit en stund så fortsätter jag att kravla inne i lufttrumman. Och bara en kort stund därefter så hittar jag en utgång in i ett rum. Rummet är litet och utan öppna dörrar eller fönster.
Jag tittar mig omkring och just när jag vant mig vid skenet i rummet så börjar fönstermekanismen att låta surrande. Jag blir först himla rädd men eftersom inget farligt sker så lugnar jag ner mig.
Jag får då se en himla snygg utsikt: Utanför skeppet lyser månen klar och dammigt livlös under oss och längre bort ser jag jorden. Jag kan till och med se att solskivan belyser halva sidan av jorden och allt ser fantastiskt ut.
Varelserna får nu en trevligare attityd mot mig i drömmarna! Dom börjar fråga mig frågor och tar hänsyn till mig som barn. Jag får en egen kompis varelse vilken tycks vara en kvinna.
Hon finns alltid i närheten av kaptenshytten och omkring den närmaste sfären av något stort (någon form av yttersta makt, kung, ledare). Ibland har vi svårt för kommunikation eftersom hon talar till mig som om jag vore en vuxen men oftast kan hon anpassa sig till min nivå med vissa språkförbistringar.
Hon visade mig då en resa med modersskeppet.
Modersskeppet är stort som en större planet och känns mäktigt att resa med (kommer jag ihåg). Jag fick inte röra något inne i kontrollrummet men alla därinne behandlade mig som om jag var kung därinne (50 olika varelser med olika utseende).
På monitorer så ser man olika robotar arbeta på stora fält av något (bilderna såg mycket ut som robotar som arbetar inne i ett kärnkraftverk). Andra monitorer visade stora parkanläggningar av kanske skog och blommor och andra monitorer visade stora hangarer med skepp som fanns inne i modersskeppet. (monitorer är en förklaring)
När man reser så ser det konstigt ut! Man åker inte i rymden utan i någon form av förvriden verklighet eller tomrum (ser konstigt ut, vet inte vad det är). Och när resan kom till ett slut så visades jag plats i skeppet med fönsterutsikt (antagligen en monitor).
Skeppet släcks ner och vi glidflyger förbi en stor planet (men skeppet jag åker i känns nästan lika stort). Framför oss kommer en jordliknande planet fram (inte jorden utan jordliknande).
Vi hör planeten inne i styrhytten av skeppet. Planeten låter som om det finns vackra syrsor på planeten. Och på planeten så finns det duttar som glöder i mörkret (antagligen städer uppförstorat på monitorn).
Helt plötsligt så börjar duttarna som förut lät som vackra syrsor låta som hiskeliga monster. Vi ligger hela tiden på nattsidan av planeten och jag kan därför se hur duttarna försvinner från planeten (dutten slocknar). Efter tre dygn utanför planeten så finns det inga duttar kvar på planeten!
Då tänds moderskeppet upp och alla monitorer visar att det är en hög aktivitet på skeppet.
Själva känslan av moderskeppet går att efterlikna med låten Mutter (Rammstein).
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
skriven av Patrik Persson, juli 06, 2008
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
Ny Rymddröm 31/10-07
Jag befinner mig på lektion hos Sverker (Astrobiologi). Han meddelar där med sin vetenskapligt torra röst att vår värld äntligen har funnit en annan värld med liv. På tavlan projekterar Sverker fram en bild som ser ut som den var fotograferad från jordens måne på en helt annan värld än vår egna. Världen är oval som vår men saknar nästan helt vatten och har istället frodiga djungler. Tråkigt nog menar Sverker är världen bebodd av en för vår värld förhistorisk primat vilken inte kan samtala med oss. Dessa avstånd i tid och rum menar Sverker är tråkigt nog så stora och vi så ändliga i våra kulturer så att vi nog aldrig kommer att befinna oss i en samtid med andra av vår egen sort. Han tillägger, vi kommer nog för alltid att bli som ensamma fångar i vår egen tid och galax.
Jag beger mig med detta i min tankar till min kompis Martins jobb och befinner mig där utanför en stund. Det känns liksom lite sorgligt på något sätt men ute så skiner vårvädret och grönskan är tydligt grön. Jag tänker på hur planeten såg ut och på Sverkers röst när något konstigt samtidigt sker.
Någon tar farväl på tredje våning och skyndar sig till tentamen. Personen tar inte trapporna utan springer på väggen ner mot marken. Detta gör personen utan problem och utan att bry sig om att jag ser personen.
Jag börjar då funderar på hur jag ska förklara detta för någon och om någon skulle tro mig om jag berättade detta jag sett. Då kommer det plötsligt ett minne i drömmen från andra drömmar. Hon bor där på tredje våningen. Jag som suttit hemma hos henne i flera drömmar och berättat om mig själv. Och lyssnat till hennes historier som låter som spännande barnsagor.
Hon är till sitt sätt enkel men samtidigt mycket komplex. Vacker som en ängel i allt sitt ljusa vita där hon sitter vid sitt köksbord. Belyst från en varm sommarsol i fönster som liknar kyrkans färgsmyckade fönster. Hon påminner mycket om Annabell i sitt sätt att röra sig (och tänka) samtidigt som hon påminner mig om min Terapeut på psykologprogrammet.
En varm känsla av saknad far då igenom mig som ett bloss. En känsla som jag aldrig tar miste på vad den betyder för mig Tandläkarskräck, döden och poesin
Något som hänger ihop med existentialismen är nog Poesin! Som med rymdskeppet så blir man smått poetisk om sin egna död och vad som sker efteråt. Jag har själv skrivit en del poesi där jag varit influerad av döden. Vissa är prisbelönta och andra är omtyckta. Ni får också läsa mina drömmar om det utomjordiska skeppet! Det jag kan skriva om dessa drömmar är följande: Jag hade en dröm om att ett kungahus i Nepal utraderades 2001. Veckan efteråt så sker det i form av att Prins Dipendra mördar sin familj i Nepal! Det blev mycket diskussion om detta eftersom det ansågs som omöjligt att sådant kan ske! Jag hävdade detta att drömmen utspelar sig i forntiden och att man inte vet om det är Nepal i drömmen! Men jag har haft det mycket tråkigt efter att detta skedde eftersom paranoida drag är vanliga inom Polis, högt uppsatta Politiker poster och inom religiösa organisationer! Så dör jag av tandläkaren om jag besöker denna så finns det risk att religiösa kommer att hävda att tandläkaren gjorde så för att min dröm jag
hade om dödsriket skall vara sant!
Jag vet inte hur det är med Nepal och allt annat men drömmarna som ger mig mod är så konstiga! Exempel att min faster var död samtidigt som drömmen om dödsriket var chockerande mig! Jag visste inte om min fasters död förrän flera månader senare!
Men med tanke på att drömarna kan vara sådana och så verkliga för alla andra också gör så att man kan tro att skeppet finns! Nu menade däremot skeppet att inget liv efter döden existerade och menade att jag borde gå till läkaren istället, men själva omtänksamheten från den stora modern gör mig glad!
För ni får tänka på följande: Hos andra i samhället så är jag en vuxen men för denna kvinna på skeppet så är jag alltid ett barn som hon bryr sig om! Hon bryr sig om alla som är på skeppet fast att dem är många och vill man att hon visar det så blev hon ju mycket existerande i vår värld också där andra kunde tro att jag kunde fejka ett dött kungahus! Jag en student på Psykologprogrammet kan fejka döda kungahus och veta detta i förväg! Då menade dem att jag kanske samarbetade med några osv..osv...osv... Så det där med att inte tro är nog också en tro! För visst kan man vara paranoid och tro en massa men i slutet så får man nog förstå att ens tankar är väl ogenomförbara!
Men det är ju jag som vet att jag har mina drömmar om det utomjordiska skeppet och det gör ju att jag vet att detta nog är lite ovanligt med mina drömmar! Jag fick det inte så roligt pga mina drömmar och min tandläkarskräck men drömmarna har sedan jag var 5 - 6 år gammal pratat om något som varit ovanligt. Men vad hade jag gärna gjort i mitt liv om inte allt detta kommit ivägen: Jag hade haft sex med många tjejer samtidigt och tittat dem långt in rumpan! Tråkigt nog så är vår värld narcissistisk och sådant får därför inte genomföras om man hamnar i fokus som jag! Man skall inse att livet är en pina och att man är obetydlig och därefter så skall man dö fattig och eländig. För så ville alla andra att det skulle vara! Men vår kultur är nog sådan och det är så i hela samhället vilket gör att man har svårt att få det roligt innan man dör! Livet är liksom som att man alltid står och pratar med en gnällig farbror i 60 års åldern som hela tiden gråter och förmanar en!
Här får ni läsa några dikter av mig samt några drömmar (ifall jag dör):
Riddaren
Det går en adelsman in
genom slottskyrkans port
kling, kling
på nästan alla gravstenar
så står det hans namn
som ett golvfönster
täkt med ett antikt damm
belyser ibland
han är en medelålders man
med gåvor och arv
en gård
som drömmer om då
när han köpte sin första snowboard
och ser ett Gudomligt samband
mellan fjärilars flykt
och orkanvindars ögon
en adelsman går in
det är han
vi ber för ibland
kling, kling
Jesajas drömsyner om det ödelagda trädet
jag ser dig anlända i tillvarons innersta mörker
som en åskvigg och markvältar
med överjordens alla himlar
och darrande härligheter omkring dig
du lyser för en stund som hjortronet eller tranbäret
där du drar fram över våra huvuden
i din färd som flödar av rent koppar
denna spirande ökenväxt i hälleberget
dryftad i förödelsens mörka kappa och uppenbarelse
likt ett glödande stoftmoln
med sin klotsfär av blixt
drömmen, där vår värld faller samman
öppnade undergångens glasport
och dukade dess bord med ett mummel av vind
där du likt en Epsilon kommit till oss i eld
och den skälvande marken
I begynnelsens ägg
människans framåtblickande öga har skapats
i sin gyllene cyborg där den blickar ut över
alla energiska gågator och kosmopolitiska miljonstäder
i sin långa DNA sträng fäst vid moderkakan
som ett rosafärgat gli rör den sig i livmodern
och upplever hur kärleken letade sig fram
mellan okänsliga och tröga himlakroppar
långt före vår tid och vintergatans grönskande sköte
kvinnans revben lyser som små broar av ingenjörskonst
och hon sjunger ibland så att det pulserar som en sambaorkester
inuti hennes kropp
tillståndet som är ett tydligt strävande till något obestämt
eller om vi mötte dess inre värld
en fruktan för det okända
utanför allt sådant som gick att älska,
våren har nu kommit till Venedig
grönskar livgivande och barnsligt vackert
med alla sina små utomhusverandor
som i en skapelsens krona
vilken rör sig som ett fiskyngel
djupt ner i hennes famn
denna glashinna av sitt eget kött och blod
där hon håller av dess hjärta
och talar om dess lyckosamma ankomst
till jorden
Bland beryllium och flammande titan
Den farofyllda vandringen bland skogsbryn och kärleksbägare
har blivit hjärtats förtrolighet till strapatserna i förlovningens bädd
av ömsint het tusch
alltigenom glödande rubin
med orden klingandes i silvertrappan
mellan mahognybord och jordstad
detta som nedtecknats i alla böcker och ritualer
som där förälskelsen triumferat efter husfasaden
och på det ovala Borgrummets nattduksbord
det som är så vackert att beskåda bakom brudslöjan
och är det som du slutligen räknas efter
allt sådant som höll gästerna kvar
i sin stora sal
av manifesterad endagsföreställning
på ditt första jordeliv bland stridshästar
och gnistorna från den öppna spisen
Barndomens upplysande skog
det skummar av nektar i Havila morgonsols land
där jorden är av saffran och paradisäpplen
där rent guld går att finna i natthimlens brunn
och kan drickas ur Kristusbägaren vid fontänen
clementinen är fruktigt orangegul
och nyskapad
växer på Arons stav
bland ljumma palmblad och oliver
som smultron och lidelse
här i skuggan av ett lotusträd
där du blommar i kanel
vid citruskärnarnas altare
Sådant man aldrig gör
Vi följde den mörka slingan åt tills den bredde ut sig i en öppen avskildhet
i den värld vi förblev som orörliga i det poröst affektiva landskapet
där jag inte minns om du yttrade något, men du måste väl ha gjort det
kanske i lycka, det som bar mig bort och förblev den nerv jag paradisiskt återkallar
i mitt undermedvetna
och hade jag vetat hur saknaden skulle forma människor
med sina små rastplatser som man ständigt glömmer efter motorvägen
så hade jag besatt dig och kysst dig innerligt
hållit ett litet blomster ovanför ditt huvud och vidmakthållit dig
så att tystnaden skulle ha format en mening, en betydelse att minnas
mitt på denna känslolösa granit som annars skiljer oss åt
i Sverige
Lund
Det sträcker sig en regnbåge utanför vårt köksfönster
där den har letat sig fram mellan våra hemtama bananflugor och bråte
och rensat luften i gardinstången som avogt bara hänger
mitt eget sovrumsfönster visar vyn över en medeltida stad
där kyrkklockan inte syns längre
fast att den var dåtidens högsta byggnad
och du har varit här
för jag förnimmer fortfarande doften av din klarlacksparfym
flickan granskar mitt rum och ser näpet imponerad ut av en stol och en sarong
talar lite om Indien och att jag skall glömma dig
jag hör suset av änglavingar
och på bordet så ligger det en oläst bok
om psykologiska beteendemönster genom tid
Det ständiga ögonblicket
dagarna faller på, byts av en efter en
är poänglösa och ogenomtänkta
uppfylls ibland av en klar höstkväll
eller ett fjolårslöv som far genom trädgården
vintern kommer
sommaren rusar runt bland badplatser och skrikande barn
men hösten är mest nostalgisk med sitt mörker
det dröjer
blir på något sätt overkligt
Eldorado
Clementinklyftorna lyser gult i marängsvissen
och får dem till att likna en vinterdag med cirrushimmel
där örlogsmannen lodat och lagt ut kurs med fri sikt
mellan aprikoskärnorna
och där båtshaken är en liten kvist hämtad från en
Israelisk palm och skördegård norr om Jerusalem
denna välsmakande och kryddiga ättling av palm till just den sorts frukt
som vår herre avsåg som sabbatsgåva till sin heliga mor
på sin väg hem mellan tempelgården och den Romerska stadsbefästningen,
endast tolv år gammal
landet där hettan var så stark att folket myntade sagor
och utfäste Gudomliga förpliktelser och söner
som doftade hibiskus och mandelblom
och där dem okrönta kröntes med namn som
Kung Salomon
som flammade rödgult av metall och c-vitamin
Didrick Slagheck bränd på bål
Det murade tegelfästet prunkar i rött som ett venetianskt segelfäste
i morgongryningen mellan vårvärme och gassande sommarhetta
det är juni
där den nyinköpta månklockan för länge sedan ringt ut Didrick Slaghecks
eminenta titel som gudsman och nationshjälte
och ersatt detta med utanförskapets elit och vandalism
precis som på en fotbollsmatch står den katolska församlingsprästen
och ber för sitt liv utanför storkyrkan
inte fullkomligt medveten om att just denna brutala kraft också går att finna
i en kosmisk födelse med alla sina enorma katalytiska explosioner
detta som han fördömt som ogudaktiga människors tankar
bara tio år tidigare
då när en vulkanisk ö påstås ha uppstått ur svavelhettan kring Samoaöarna
där som nu
lyste undergångens Kristusstjärna utanför Vatikanens fönster
på samma sätt som det hade gjort för Kung Herodes skattskrivning
denna gång inte på en son född i ett stall
utan på en uppfinnarmunk
av Bibeln
The red dragon
Den stora mörkläggaren
eller ljussläckaren
visar sig i stensättningen
i golvet
i målningarna på keramiken
och ute på gården
för jag har rest i tanken
och sett dig igen
hört din utländska röst
Den Gula mötesplatsen
Stenbelagda gränder i vinterdimma
svart jord, och tysta husgavlar med vita träfönster
står vid fontänen
där ett gult halmtak
lyser ibland
med händerna i jackfickorna
en äldre kvinna
drar ned sin rullgardin
och din andedräkt är varm
Siriusnatt
som tystnad och orörlighet
bland publika salar
och hjärtkammare
blir du till ett
klart kyligt ljus
på stjärnskådarens frasiga
pergaments duk
mitt i city
den elektriska
akvarellmålningens halssmycke
i bolmande rök
från tigerbalsam
och linimentsflaskor
Solvind
Nattens skummiga leende
i sina hårda neonpelare och djupa mörkerkliv
försvinner sig sakta bort
drar några tysta andetag
med utmattad värk i lungsäckarna
innan hon fladdrar till
som av poröst saffran
i det uthängda tyget
och blir till den dova solkatten
i det alkoholsuddiga fyllots otömda askkopp
på sin väg västerut
höljd av molnslöjor
och bladverksskuggor
I energipelarnas centrum
Norrländsk vinterdvala
försänkt i sina av köld böjda stänger
och kallfrusna ishavspackningar
i bilmotorernas cylindrar
i allt kvarts och klyvningar
bland atmosfärsljus och spritter
i den tunga järnblixtformationen
på sfären
står vi
som en vacker illusionistisk sömn
i den sköra smärtan från köldblommorna
på äppelkinderna
vid nyckelspringan
du ler vackert
och inom mig
så bär jag en obegriplig natt
bland dystra städer
av mörka hus formationer
där vi aldrig fanns
eller kommer att finnas
längre
Musée des horreurs
Som om du hade nedtecknats
i jordsömn och bortglömdhet
på ett ogenomträngligt
apokryfiskt drömspråk
vilar du i det stora mörka,
utomvärldsliga
vänd från detta
som syntes ha skrämt dig
till din sista väldiga flykt
mot det orubbliga
himlavalvet
Uppvaknandet
Den purpurljusa drömmen
vek därefter undan
inför tystnadens vindstrappor
och regnmantelns beräkning
av mellanrum
var ett litet tag
ett hett cyanväte
och blev därefter
till blixtrar
från en svart asfaltsduk
vägskälet
mellan månklockor
och armbandsur
det mekaniska ljudet
från kylskåpets
Västra Tyskland
Luleå 2010
Den Tyska lagerlokalen ligger öde
och är fylld med gammalt bråte
utanför står några tågvagnar
där allt påminner om
nedgång och förödelse
till och med det pittoreska
orådet av lyxvillor
omgärdas med dimma
men ibland så ligger viken
helt orörd
vilket får fyrtiotalshusen
till att resa sig i fjärran
som en marschkänga
i grå uniform
ogästvänligt
och illa tilltygat
nästan sadistiskt bortglömt,
kanske avsiktligt
Den första kärleken
Det matta ljuset flämtar oroligt vid sänggaveln
stönar som om det beskrev en lidelse
där jag håller om dig i värmen
snön faller
och från köket doftar det
Gevalia och bakelse
det är tyst
och ibland svävar din sovvrå
rakt ut i universums mörker
kanske för alltid
som en älskande ungdomlig
stjärnbild
I en värld av dagdrömmar
Välförsedd med kronor och sigill
från en underjordisk skattkammare
lyser sedelbuntens härligt röda
och doftar tryckpress
där du påminner mig
om en grönskande åkerjord
ren och innerligt mild
där jag kan vidröra dig
och dricka sommar
ur ditt klara snirklade krafthorn
kasta mig mellan olika göromål
eller endast använda dig som konst
och låta dig regna över mig
som att du var min
och som att vi hade
fattat ett oklanderligt tycke
för varandra
där du gränslöst höll om mig
genom allt annat
och viskade Riksbankens
alla ettor och nollor
i mina öron
i allt ditt skört vattenstämplade papper
vilket jag
när det faller mig in
pryder över mitt huvud
som ett fyrklöverbestrött kransverk
utbristandes alfahannens livfullaste manstjut
sedan homosapiens erövrade Europas
alla bergväggar och slätter
och ensam fick tugga allt mammutkött
tills det fula håriga djuret dog ut
och en vit lönnfet amerikan besteg månen
med ett skepp styrd av en
hemelektronisk fickräknare från NASA
När vuxenvärlden bet sig fast i vardagen
Vi famlar runt i kommersialismens kugghjul
iklädda Reebok och slipps
hand i hand
substanslöst och utan själ
där vi insmorda i Sunshine Solkräm
lider lika pittoreskt
som den döende Dandyn
på något sätt harmlöst
och utan lycka
som om vi funnit oss själva
i en evolutionär tristess,
möjligen depression
och bestämt oss för att sluta leva
anslutit oss till att tro
att skatteavdrag
och procentuella pålägg
var allt i vår värld
och att kärlek
var en billig porrfilm
på ett tredje klassens hotellrum
efter en dystert känslolös gågata
långt från stigen
och fotfästet
vid sommarstugan
och den ovala trädgården
patetiskt olyckligt
och i en fadd smak
av déjà vu upplevelser
Korsvirke och trähus
Frukostbordet seglar fram på sin vita duk
med sina halvdruckna glas köttig apelsinjuice
och silver
i en härlig sommarsol av fikonklöv och rapsfält
som i en Svensk orientalisk flora
av gemenskap och kyssar
där allt rött smakar läppglans och hallongodis
och där den tusenåriga staden lyser i fjärran
bortom alla åkrar och timotejbackar
som ett vilande bröstvärn
dit vi ibland lagt oss för att älska
och formas av gatorna
med sitt brända keramikgods på taken
där hettan ibland bildas
samt det lena sommarregnet droppar
och där vi ler lyckliga Colgateleenden
precis som den första solstrålen
sedd genom det stora askmolnet
vid Eyjafjallajökul
Ängel
En ängel hade kommit till mig
hon hade färdats genom
dem anrika biblioteken
sades det
hennes ljusa hy
hade fått sovrummets mörker
till att skimra lätt
och som Hugin o Munin
stod vi nu där
tryckta mot varandras
kind
där tog jag fram
mitt ådriga korphjärta
och lät det pulsera
svart
Förändring och död
Den existentiella tanken
tar sig in i mig
förblir i mig
som ett fastklistrat leende
av iskättingar
mörka joner
och tystnad
de hittade honom
i en ravin
han som även trotsat
Mont Blanc
Död,
för alltid
Den första förälskelsen
Vi var utan ålder
och hade ännu inte
klamrat oss fast vid
att vi skulle
försvinna in bland skuggorna
inte vakna upp ur drömmarna
och vara det okända språk
som ingen minns
för vi existerade inte i någon vardag
och visste inget om framtiden
ditt hår skulle förbli ljust
och vi skulle för alltid
förbli myten om oss själva
Som en vit man i ett slumområde
kvinnan bär barnet över armen
barnet bär solljuset inom sig
världen bryter fram mellan grenverken
någon slänger en förströdd blick
och den gamla granen tycks dov och ihålig
kungen och hans majestätiska hov av likasinnade
ser sin enfaldige drömtydare i ögonen,
inte är du väl vilseledd av verkligheten
den som ingen förstår sig på
hon magrade
var som ett kolli ute i öknen
födde honom ett barn
där några talade om morgondagen
och att hon skulle bli den första mamman
i världen
jehovavittnet knackar på en dörr
och förklarar ordagrant,
vägen är smal mellan klipphällarna
bered dig på paradiset
Gud var ett ord för somliga
där andra lämnades ute
vissa sover bland fiskarna
men han sov i en äkta säng
han som talade om ljuset
där himlavalvet tycktes tomt
och ihåligt
elefanten vilar sig mot en valaffisch
och tvärs över vintergatan
så flyger det en sputnik
skogen är blek och fylld av väte
men hon slöt allt sådant utom sig
där hon bar barnet över armen
det som bär solljuset inom sig
Vänskap
På besök genom min väns pokerparti
som han redan förlorat
dröjer jag mig kvar
från klockan två på natten
till att urtavlan visat
fem på morgonen
det är mörkt
och hela hans rum
luktar ungdom
jag har inga pengar
och är poet
och han har inga pengar
när han har spelat färdigt
vi är så lika.
Andreas Salos Död
Silvergrå skymning faller
Bleka rosor faller
Natten faller
Genomskinligt regn faller
Drömmar faller
Människor faller
Tunn hud faller
Manteln faller
Staden faller
Singoalla
Midsommardansen bultar fortfarande i trävirket
som i en Carl Larsson målning
bland krukskärvor och bröllopsglas
som kastats mot husgavelns hårda stenvägg
utmed det dova Norska mörkret
och fjorden
där världen tätnar kring
en höstlampa och ett päronträd
i blek skymning
och längtan
precis som vattnet i den rundmurade brunnen
vilket är ihärdigt kallt och utan botten
lika främmande som bred tovig skorstensrök
av äggtempera
och nordiska diamantarmband
som tappats överbord
utom räckhåll
och i ett nästan skumt vidskepligt ljus
på min vidsträckta verandastol
tystnar vreden
där den dundrar svagt i fjärran
och upplöses
i ett svettigt tunt regn
av förnimmelser
Sverige
Yrvaket stiger sommarsolen
mellan villafasaderna
och den orörda myrmarken
där en tyst gågata
sveper ut sin arm
av cykelställ och övergångsställen
kvinnan kysser en ung man
och i lunden förbereds
midsommarstång med säckkapplöpning
på en liten hinderbana
av havssand
längre ned finns det
en grusgård och en vik
där platsen markerats
av ett körsbärsträd
hämtat från en Tysk lantgård
mörkret från den trolska granskogen
vilar i fjärran
och ett timotejblomster
flyter stilla på vattnet
flickan bär rosett
och på öltunnan står det
Bayerskt öl lagrat på ekfat
där den alkoholmättat tycks gunga
bland picknickkorgar
i skuggan av ett grönt äppelträd
detta vårt skymningslösa landskap
nästan hedniskt inlindat
i ritualer och folksägner
där kolaglassen rinner syrligt över bägarkanten
bland burspråk och impregnerade träbryggor
några Utomjordiska drömmar:
Rymddrömmar
Vad existerar och vad existerar inte? Existerar drömmar? Vad existerar i vår verklighet?
Jag har haft återkommande drömmar sedan jag var ungefär fem år gammal. När jag var liten så kallade jag drömfigurerna för DOM och när jag blev större så kallade jag dessa DOM för: existenser i mina drömmar.
Jag har länge tänkt omskapa drömmarna till någon form av science fiktion men här tänkte jag förklara lite lätt om drömmarna var för sig (en del gånger har jag funnit förklaringarna senare till drömmarna):
När jag var ungefär fem år gammal så fick jag lunginflammation och tillbringade då en vecka på sjukhus. Jag var som alltid ett utåtriktat barn och begav mig därför många gånger in på läkarnas rum lite längre ner efter salen. Läkarna var ofta inte där och det var spännande att titta på deras röntgenbilder som läkarna hade i lådorna och på väggen. Byrålådorna var dessutom fyllda med andra diverse ting som jag bläddrade igenom. Något därefter så mötte jag läkarna som då visade mig var detta var för något som fanns i lådorna. Läkarna var snälla och allt var bra med detta!
Något efter detta så vaknar jag upp på samma sjukhus och i samma rum.
I rummen finns det andra barn och sjuksköterskor som förut. Och vid ett obevakat tillfälle när ett barn ramlat och slagit sig så smiter jag iväg på upptäcktsfärd. Jag hittar då ett liknande läkarrum och går in i det tomma rummet. Jag tittar runt i rummet vilket är fyllt av olika röntgenbilder på hjärnor och innanmäten som förut. Men när jag ska öppna en låda för att titta i lådan så är lådan förvånande nog tom. Jag tittar igenom alla byrålådor och dessa är också förvånande nog tomma. Inte ens sådant som läkarna förklarat för mig som akuta hjälpmedel som måste finnas nära till hands existerade i lådorna utan lådorna var tomma (vissa lådor såg dessutom bara ut som lådor men var i själva verket bara synvillor).
När jag väl stått där en stund och funderat så börjar jag känna mig yr och började må dåligt. En röst svarar inom mig (ungefär): Det borde ha funnits något i lådorna?
Jag tittar mot dörren och där står nu en gestalt och tittar på mig. Gestalten ser inte mänsklig ut och är svår att definiera.
Jag blir då så rädd för gestalten så att jag direkt kräks på golvet av rädsla.
Drömmarna fortsatte år efter år!
Jag har lärt mig att vakna ur mardrömmar och försöker vid ett tillfälle vakna ur drömmen.
Jag är liten (kanske sex år gammal) och rädd. Jag befinner mig på ett skepp med andra människor. Vuxna och barnen som ser ut som om dom befinner sig i trans emedan jag är vaken. Bevakningen av transporten är dålig men alla i gruppen gör ändå vad dom är programmerade att göra. Vid ett tillfälle ser jag en (kanske) lufttrumma i skeppet vilken leder någonstans dit jag inte vet var.
Jag beger mig in i lufttrumman och börjar kravla mig i lufttrummat rakt framåt.
Lufttrumman delar många gånger på sig och jag söker olika vägar för att hitta en utgång. Till slut ger jag upp och tänker då bege mig tillbaka till där jag kom ifrån. Men upptäcker till min fasa att jag glömt vägen tillbaka. Lufttrumman delar många gånger på sig och allt tycks likadant överallt (dessutom obelyst svart).
Då kommer jag på att detta måste vara en dröm och bestämmer mig då för att vakna ur drömmen. Men misslyckas till min förvåning att vakna ur drömmen.
När jag då inte vaknar ur drömmen så nyper jag mig hårt i skinnet! Men vaknar inte heller då ur drömmen.
Jag börjar gråta inne i lufttrumman.
Efter att ha gråtit en stund så fortsätter jag att kravla inne i lufttrumman. Och bara en kort stund därefter så hittar jag en utgång in i ett rum. Rummet är litet och utan öppna dörrar eller fönster.
Jag tittar mig omkring och just när jag vant mig vid skenet i rummet så börjar fönstermekanismen att låta surrande. Jag blir först himla rädd men eftersom inget farligt sker så lugnar jag ner mig.
Jag får då se en himla snygg utsikt: Utanför skeppet lyser månen klar och dammigt livlös under oss och längre bort ser jag jorden. Jag kan till och med se att solskivan belyser halva sidan av jorden och allt ser fantastiskt ut.
Varelserna får nu en trevligare attityd mot mig i drömmarna! Dom börjar fråga mig frågor och tar hänsyn till mig som barn. Jag får en egen kompis varelse vilken tycks vara en kvinna.
Hon finns alltid i närheten av kaptenshytten och omkring den närmaste sfären av något stort (någon form av yttersta makt, kung, ledare). Ibland har vi svårt för kommunikation eftersom hon talar till mig som om jag vore en vuxen men oftast kan hon anpassa sig till min nivå med vissa språkförbistringar.
Hon visade mig då en resa med modersskeppet.
Modersskeppet är stort som en större planet och känns mäktigt att resa med (kommer jag ihåg). Jag fick inte röra något inne i kontrollrummet men alla därinne behandlade mig som om jag var kung därinne (50 olika varelser med olika utseende).
På monitorer så ser man olika robotar arbeta på stora fält av något (bilderna såg mycket ut som robotar som arbetar inne i ett kärnkraftverk). Andra monitorer visade stora parkanläggningar av kanske skog och blommor och andra monitorer visade stora hangarer med skepp som fanns inne i modersskeppet. (monitorer är en förklaring)
När man reser så ser det konstigt ut! Man åker inte i rymden utan i någon form av förvriden verklighet eller tomrum (ser konstigt ut, vet inte vad det är). Och när resan kom till ett slut så visades jag plats i skeppet med fönsterutsikt (antagligen en monitor).
Skeppet släcks ner och vi glidflyger förbi en stor planet (men skeppet jag åker i känns nästan lika stort). Framför oss kommer en jordliknande planet fram (inte jorden utan jordliknande).
Vi hör planeten inne i styrhytten av skeppet. Planeten låter som om det finns vackra syrsor på planeten. Och på planeten så finns det duttar som glöder i mörkret (antagligen städer uppförstorat på monitorn).
Helt plötsligt så börjar duttarna som förut lät som vackra syrsor låta som hiskeliga monster. Vi ligger hela tiden på nattsidan av planeten och jag kan därför se hur duttarna försvinner från planeten (dutten slocknar). Efter tre dygn utanför planeten så finns det inga duttar kvar på planeten!
Då tänds moderskeppet upp och alla monitorer visar att det är en hög aktivitet på skeppet.
Själva känslan av moderskeppet går att efterlikna med låten Mutter (Rammstein).
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
skriven av Patrik Persson, juli 06, 2008
Publicerad på Myspace 01 Nov 2007
Ny Rymddröm 31/10-07
Jag befinner mig på lektion hos Sverker (Astrobiologi). Han meddelar där med sin vetenskapligt torra röst att vår värld äntligen har funnit en annan värld med liv. På tavlan projekterar Sverker fram en bild som ser ut som den var fotograferad från jordens måne på en helt annan värld än vår egna. Världen är oval som vår men saknar nästan helt vatten och har istället frodiga djungler. Tråkigt nog menar Sverker är världen bebodd av en för vår värld förhistorisk primat vilken inte kan samtala med oss. Dessa avstånd i tid och rum menar Sverker är tråkigt nog så stora och vi så ändliga i våra kulturer så att vi nog aldrig kommer att befinna oss i en samtid med andra av vår egen sort. Han tillägger, vi kommer nog för alltid att bli som ensamma fångar i vår egen tid och galax.
Jag beger mig med detta i min tankar till min kompis Martins jobb och befinner mig där utanför en stund. Det känns liksom lite sorgligt på något sätt men ute så skiner vårvädret och grönskan är tydligt grön. Jag tänker på hur planeten såg ut och på Sverkers röst när något konstigt samtidigt sker.
Någon tar farväl på tredje våning och skyndar sig till tentamen. Personen tar inte trapporna utan springer på väggen ner mot marken. Detta gör personen utan problem och utan att bry sig om att jag ser personen.
Jag börjar då funderar på hur jag ska förklara detta för någon och om någon skulle tro mig om jag berättade detta jag sett. Då kommer det plötsligt ett minne i drömmen från andra drömmar. Hon bor där på tredje våningen. Jag som suttit hemma hos henne i flera drömmar och berättat om mig själv. Och lyssnat till hennes historier som låter som spännande barnsagor.
Hon är till sitt sätt enkel men samtidigt mycket komplex. Vacker som en ängel i allt sitt ljusa vita där hon sitter vid sitt köksbord. Belyst från en varm sommarsol i fönster som liknar kyrkans färgsmyckade fönster. Hon påminner mycket om Annabell i sitt sätt att röra sig (och tänka) samtidigt som hon påminner mig om min Terapeut på psykologprogrammet.
En varm känsla av saknad far då igenom mig som ett bloss. En känsla som jag aldrig tar miste på vad den betyder för mig
Kommentarer
Trackback
